Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sköt framkallar den skapande Himlen» liv och varelser. Förnuftet
och känslan inom människosjälen anses här motsvara de båda
sidorna inom gudomen. — Eller man kan peka på skapelseskildringen
i Diokles och Heliodora (Ph. 1812), varest Zeus’ och Thetis’
famntag ger upphov till livet och världen. Förenade mellan båda står
Venus Urania såsom »trohetens magnet», tydligen en symbol av
den gudomliga kärlek, varom Silverstolpe-recensionen talade. —
Ytterligare exempel återfinnas hos Nilsson (s. 140 f., 145, 226 ff.,
244 ff.).
Som Nilsson betonar, brukar Atterbom även åskådliggöra
principmotsatsen medelst vissa naturfilosofiska bilder. Bl. a. låter han
sålunda idealprincipen företrädas av ljuset, realprincipen av natten
och vattnet. Ofta anknytes denna symbolik till läran om den
gudomliga kärleksakten. Exempelvis kan framhållas, att Thetis,
världsmodern i Diokles och Heliodora, framställes som vattennymf,
uppstigen ur havet, medan Zeus, hennes make, likställes med ljuset. —
Eller man kan hänvisa till nattmodern Nyx i Lycksalighetens ö, som
är »Ureldens brud och modersskötet för hvar bild af lif och färg».
Ty »just det dunkla hetast genomvärms af Ljusets evigt skapande
allverksamhet» (originaluppl. II s. 161).
Det är av intresse att se, huru Atterbom, när han i dyrkan
och längtan vänder sig mot det gudomliga, ofta låter detta taga
gestalt i någondera av de båda principerna. Det går en strömfåra
av ljusdyrkan genom hans poesi, och vi se honom stundom längta
att i döden förenas med det gudomliga ljuset eller med
världsfadern (så t. ex. i Diokles och Heliodora, Ph. 1812, s. 92, jfr ock
Santesson s. 255—58). Ännu påtagligare är hans dyrkan av den
motsatta gudomsprincipen, världsmodern. Hennes gestalt tillhör
det heligaste i hans föreställningsvärld; utan tvivel har hans starka
personliga moderslängtan härvid spelat en viktig roll. Han
framställer henne som en majestätisk kvinnogestalt, som med oändlig
ömhet vaggar liv och varelser vid sin eviga barm. Venus Urania,
Jungfru Maria och Nyx utgöra olika manifestationsformer av
hennes gestalt. Tron på henne skänker skalden såväl en trygg
hemkänsla i livet som ljus tillförsikt inför döden, vilken ofta synes
honom som ett saligt tillbakasjunkande i hennes ömma famn.[1]
Den översikt av Atterboms betraktelsesätt, som härmed lämnats,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
