Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har dels sammanfattat några av Nilssons resultat, dels på ett par
punkter kompletterat dessa.[1] Som denne forskare betonat, är det
i huvudsak Schellings identitetslära, som ligger bakom skaldens
åskådning, sådan vi mött den i nyss berörda yttranden.[2] Något
av det intressantaste i Atterboms ovannämnda uppfattning av
förhållandet mellan ande — materia eller ande — natur är, att han
icke betraktar det som någon motsats av fientlig art. Båda äro
manifestationer av samma gudom, båda äro till sitt väsen identiska.
Förhållandet dem emellan framställes i bilden av en kärleksakt,
icke som strid.[3] Han ägnar också båda, ja i synnerhet
materieprincipen, religiös dyrkan.
Nilsson har också framhållit den ljust harmoniska
världsåskådning och naturuppfattning, som blir en konsekvens av denna
ståndpunkt.[4] Den uppfattning, som Schelling efter identitetsläran
utvecklar i skriften Philosophie und Religion (1804), vilken upptager
den platonska läran om sinnevärldens tillkomst genom ett »fall»
från det gudomliga, erhåller aldrig »någon central plats» inom
Atterboms filosofi (Nilsson, s. 191). Skalden upptar visserligen här
och var tankar därifrån, men gör, som Nilsson säger, »aldrig något
riktigt allvar» därav (s. 191). Han tycks »ovillig att lämna
identitetslärans ståndpunkt» (s. 204). »Ingen skugga av sorg»,
förorsakad av läran om »fallet» breder sig därför över naturen sådan
han ser den, »icke en droppe av melankoli» blandas i hans »glädje
över naturens skönhet» (s. 192, 194).[5] — Nilsson, som tydligen
grubblat över skaldens ovillighet att upptaga mästarens lära om
fallet (se t. ex. s. 206), söker förklaringen däri, att Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
