Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2.
Det torde vara nödvändigt att först antyda några av
huvudtankarna i Schellings frihetslära. Jag upptar härvid endast dem,
som fått betydelse för Atterbom. Eftersom referatet trots detta
måste bli ytterst knapphändigt, lämnar jag genomgående
sidhänvisningar till originalet. Att här taga ställning till de motsägelser
och orimligheter, som Schellings utredningar ofta rymma, har jag
givetvis ingen anledning till. — Jag börjar med att beröra Skr. o. fr.
Först vår tids naturfilosofi, säger Schelling, har lärt sig skilja
mellan väsendet, försåvitt det existerar, och väsendet, försåvitt det
blott är grund till sin existens. Denna tanke tillämpar han på
gudsbegreppet. Men då intet finnes före eller utom Gud, så måste denne
ha grunden till sin existens inom sig själv. Denna grund till Guds
existens får ej förväxlas med Gud, absolut betraktad, d. v. s. med den
existerande Guden själv. Grunden är ett från denne »zwar
unabtrennliches, aber doch untersehiedbares Wesen». Denna grund till Guds
existens kallar Schelling också »naturen i Gud». Ur denna naturgrund
framgår eller utvecklas den verklige, existerande Guden (s. 357—58).[1]
När Schelling närmare skall karakterisera grunden i Gud,
tillgriper han mänskliga egenskaper: längtan och dunkel vilja. Grunden
är »die Sehnsucht, die das ewige Eine empfindet, sich selbst zu
gebären» eller, som Fischer säger: »der göttliche "Werde- oder
Offenbarungsdrang, der vom Verstand noch unerleuchtete dunkle Wille, der
seinem Ziele ahnend zustrebt» (Fischer, s. 641). All uppenbarelse är
ett framgående ur dunkel i ljus. Människan födes ur moderlivet, »und
aus dem Dunkeln des Verstandlosen — — — erwachsen erst die lichten
Gedanken». En dylik utveckling tänker sig alltså Schelling även inom
gudomen. Han uppfattar naturgrunden i sitt ursprungliga tillstånd
såsom ett regellöst kaos. Han skildrar den också som ett »stoff
mottagligt för alla former» (s. 398). Han liknar den vid »ein wogend,
wallend Meer, der Materie des Platon gleich» (s. 359—60, jfr s. 398).
Naturgrunden i Gud är alltså Guds dunkla uppenbarelselängtan.
»Aber», fortsätter Schelling, »entsprechend der Sehnsucht, welche als
der noch dunkle Grund die erste Regung göttlichen Daseyns ist,
erzeugt sich in Gott selbst eine innere reflexive Vorstellung, durch welche,
da sie keinen andern Gegenstand haben kann als Gott, Gott sich selbst
in einem Ebenbilde erblickt». Härmed har alltså det gudomliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
