Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
självmedvetandet vaknat. Gud är ej längre blott dunkel, omedveten
längtan. I honom har också vaknat en föreställning om honom själv.
Denna föreställning benämnes även förståndet; den är lösenordet
till den dunkla längtan. Detta det gudomliga förståndet är samtidigt
skapande vilja, och börjar nu sin ordnande verksamhet inom den
regellösa naturgrunden. — Härmed ha vi alltå åter kommit fram till
läran om de båda motsatta principerna i gudomen, ehuru här i en
speciell variation: förståndsprincipen och naturgrunden (s. 360—61).
Förståndsprincipens verksamhet i den dunkla grunden går ut på att skilja
och ordna de krafter, som i grunden ännu ligga i ett regellöst kaos.
Men alla dessa grundens krafter äga en inre enhet, och det är denna
— i djupet av grunden dolda — krafternas enhet, som förståndet med
sin särskiljande verksamhet vill ha fram. Schelling belyser saken
genom en bild: »— — — so wie im Menschen in die dunkle Sehnsucht,
etwas zu schaffen, dadurch Licht tritt, dass in dem chaotischen
Gemenge der Gedanken, die alle zusammanhängen, jeder aber den andern
hindert hervorzutreten, die Gedanken sich scheiden, und nun die im
Grunde verborgen liegende, alle unter sich befassende Einheit sich
erhebt». Denna krafternas enhet, eller detta krafternas »band» i
djupet av den regellösa grunden framställer Schelling som »ein im Dunkel
der Tiefe leuchtender Lebensblick» (s. 361).
Det märkliga är emellertid nu, att grunden icke utan vidare fogar
sig i denna förståndsprincipens skiljande och ordnande verksamhet.
Den gör motstånd däremot, den strävar att behålla kvar »livsblicken»
inom sig och sluta sig inom sig själv, på det att alltid en grund må
förbli (s. 361—62). Det bör påpekas, att Schelling även kallar det
gudomliga förståndet för ljuset och naturgrunden för den mörka
principen. Förståndets på naturgrunden riktade verksamhet, skiljande dess
kaotiska krafter, framställer han därför som en »Transmutation oder
Verklärung des anfänglich dunkeln Princips in das Licht» (s. 361—62).
Detta ljusprincipens genomstrålande av den dunkla grunden blir nu
för Schelling en så småningom fortskridande process. Ty genom att
grunden gör motstånd och söker sluta sig inom sig själv, kan dess
translucidation ej vara färdig i ett slag. Allt djupare tränger alltså
ljuset ner i naturgrundens mörker, alltmer isärläggas dennas krafter,
alltmer framträder det i djupet liggande bandet.
Denna translucidationsprocess blir nu för Schelling liktydig med
världsutvecklingen, liktydig med naturens utveckling mot allt högre
former, allt fullkomligare varelser. I varje naturvarelse se vi
krafterna mer eller mindre isärlagda och deras inre band mer eller mindre
klart framträdande. I utvecklingsskalan uppstår till sist en varelse,
vari hela den dunkla grunden är genomlyst, vari krafterna helt äro
isärlagda, och det inre bandet helt framträder. Detta är människan
(s. 362—63).
Nu ha alla naturvarelser uppstått genom samverkan av den
gudomliga ljusprincipen och den dunkla grunden. I varje varelse finnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
