Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyriska genombrott I
55
Karmides’ lättsinniga gratie äro de båda ytterligheterna i Den
siste Athenarens novantik. De återkomma inom den stora lyriken
i Dexippos, folkledaren, och i Antinous, den fulländat sköna
ynglingagestalten.
Den aktuella svenska verkligheten på 1850-talet har likväl i
ett avseende eggat Rydberg till ett praktiskt initiativ: det har varit
försvarsfrågan, som han velat lösa i den allmänna folkbeväpningens
tecken (»Huru kan Sverige bevara sin sjelfständighet?» 1859). Han
har hoppats att på denna grundval kunna uppbygga en
demokratisk gemenskap, återupplivande de antika samhällenas civism. Dessa
förhoppningar ha levat kvar och blivit inspirerad förkunnelse i
Dexippos’ tal till den athenska ungdomen.
Redan på 1850-talet märker man hos Rydberg en allt starkare
dragning från politiken till filosofien. Dåtidens filosofiska problem
var materalismen i den form efterhegelska tyska tänkare givit den.
Striden mot den blir för Rydberg en sida av striden för friheten,
den fria självbestämmanderätten hos individen och hos
människosläktet.
Sina vapen mot materialismen tar han hos den rikning inom
den tyska filosofien, som brukar kallas den teistiska; den står den
Boströmska nära men är mera empiriskt och samtidigt mera
religiöst orienterad än denna. I sina historiska romaner tar sig
Rydberg tillfälle att deklarera sin egen filosofiska ståndpunkt, t. ex.
när han i Fribytaren skildrar cartesianismen eller när han i Den
siste Athenaren skildrar nyplatonismen. Redan nu drar han upp
de grundlinjer, på vilka han rör sig i Kantaten och i Grubblaren:
tron öppnar för oss en andlig värld, som förnuftet ej kan bevisa men
ej heller motbevisa.
I början av 1860-talet gör Rydberg sin första omedelbart
uppmärksammade insats i svenskt kulturliv. Det sker med Bibelns lära
om Kristus. Bakom det som utgör huvudinnehållet, polemiken mot
ortodoxa dogmer, treenighetsdogmen och dogmen om Kristi gudom,
ligger en visserligen heterodox och efter dåtida begrepp knappast
ens kristen men positivt religiös uppfattning, som till och med på
sitt sätt är en Kristusdyrkan, nämligen en dyrkan av det idealt
mänskliga i evangelierna. På sjuttiotalet arbetar han med att forma
denna Jesuskult i dikt — Gossarne vid Genesaret m. fi. —, ehuru
han först omkring 1890 lyckas därmed i Till Österland och Maria
i Rosengård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
