Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyriska genombrott II
91
Atterbom i Lycksalighetens ö och Hammarsköld i Ljungby horn och
pipa i olika stilarter behandlat ämnet, hade det blivit så populärt
och förblev det årtionde efter årtionde, att man kan slå upp snart
sagt vilken liten kalender som helst och finna en variation av temat.
Så läser man Skogsfrun i Pilten, poetisk kalender, Stockholm 1855
— alltså strax före Singoalla — Alfred och Skogsfrun i Blåsippan,
Petit Almanack 1870, och Grefvens dotter på Elfvabolid i Nornan
för 1874. I Nu 1874—75 publicerar G. Djurklou i sin serie Svenska
folksägner en realistisk variant, »Bonden och Skogsnuan»,
upptecknad i Västbo härad i Småland. Om denna folksagouppteckning
kan räknas till den nygötiska intressesfären, så gäller detta knappast
om C. D. af Wirséns dikt Herr Olof i samma årgång av Nu. Det
är en ballad i traditionell stil med en konstfull strof, icke olik
Rydbergs då skrivna men ännu opublicerade dikt.1 I båda märker
man Goethepåverkan i den psykologiserande uppfattningen: natur ^
andarnas verkan på människan göres till ett rent själsligt förlopp.
Likväl är skillnaden stor mellan Wirséns virtuosmässiga prestation
över ett motiv, till vilket han blott står i litterär relation, och
Rydbergs djupt personliga bikt.
Ty Skogsrået är en av Rydbergs mest subjektiva diktskapelser.
Han som en gång skulle komma att formulera den djupaste
förtegenhetens krav i orden: »Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst»,
har i Skogsrået givit uttryck åt en förtvivlan, mindre upprörd
visserligen och mindre himmelsstormande än i femtiotalets
världssmärtediktning — Fribytaren och Singoalla — men mera
deprimerande i sin liksom stelnade maktlöshet.
»Han vesäll åldras i öde bo»
eller i den förpuristiska avfattningen
»Han åldras ensam i ödsligt bo»
äro ord av en man, som känner sig ohjälpligt ensam. Alltsedan
Warburg i andra upplagan av 111. svensk litteraturhistoria (Del
IY: 2, 1916, s. 351) återtagit sin tidigare tolkning av dikten såsom
ett uttryck för forskarens ensamhetskänsla och antytt poemets
samband med erotiska besvikelser, ha de flesta, som sysslat med ämnet,
varit ense om att i Skogsrået se en bikt om någon tilldragelse under
1 Holmberg gör även denna sammanställning, s. 61.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
