Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyriska genombrott II
97
lius i Svegder, hos Ling i Eddornas sinnebildslära och hos Tegnér
i Försoningen.
Hos Tegnérs eftersägare blir det allt vanligare att försäkra,
att den nordiska kraften adlats av kristen fromhet och att asaläran
blivit förklarad genom Vite Krist.
Trots tillvaron av denna tradition måste det förvåna, att
Rydberg är till den grad behärskad av den grundtvigska, kristnade
göticismen, att motsättningen mellan fornnordisk och kristen moral
icke ens synes vara något problem för honom, så vida man ej vill
räkna en passus i Lille Vigg, där vätten säger att han håller av
Jesusbarnet men också tycker om »gamle Tor i Trudvang» (Skrifter
VIII: 92). När man erinrar sig, hur mycket grubbel Rydberg ägnat
åt att avväga antikens och kristendomens inbördes
värdeförhållanden, ter sig den lätta utjämningen mellan stjärnan och torsviggen
ännu mer frappant.
Snöfrid har samma idéinnehåll som Baldersbålet. Diktens kärna
är den försakelsemoral, Snöfrid förkunnar, då hon reser sig hög i
framstammen: stridande armod är bättre än gyllene vila, hånad
död i det godas tjänst är bättre än jakt efter självisk berömmelse.
Att Snöfrid sätter faran före friden, att hon blir en stormens
genia, kan ej dölja att den moral, hon predikar, är kristen:
modigt blöda
För de svaga,
Glad försaka,
Aldrig klaga
Strida hopplös strid och namnlös dö.
Den som åtar sig de värnlösas sak måste vara beredd på att kämpa
trött och ensam.
Självhävdelsen är det onda: lust att äga, ärelystnad,
sinnlighet. Dessa frestelser äro inkarnerade i dvärgar, jättar och
huldre-aktiga väsen. För asagudarna finnes ingen plats i denna dualism.
Den mytologiska fabuleringen är friare och självständigare i
Snöfrid än i Baldersbålet. Men i gengäld är den antingen blek,
grann eller osammanhängande.
Snöfrid själv införes smygande och viskande ungefär som den
kärlekstörstande nattvandrerskan i ungdomspoemet Vemodet. Även
om hennes månbelysta »silverskrud» inte likt vemodsflickans
avslöjas som en underkjol, ger den en air av smäktande erotik, som
7—37169. Samlaren 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
