Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
Victor Svanberg
med hoppet: det är lika stor möjlighet att de himmelska rösterna
i naturen och hos människan tystna som att de stärkas, och
pessimismen är den röst, som får sista ordet. I Grubblaren blir, trots
alla ansatser till nya lösningar, slutresultatet samma antingen —
eller: från världsklot till världsklot jagas gudstron av tvivlet. I
Längtan får sökaren, som lutar sig över jordklotets kant och ropar
efter Gud, intet svar ens av sin egen rösts eko. Tydligare än
alla de föregående dikterna visar Längtan, att Rydbergs enda för
hans egen känsla giltiga bevis för det andligas realitet var själva
omöjligheten att kuva trosbehovet. Hur mycket han än i sina
filosofiska utredningar går omkring saken, är hans idealism i grunden
pragmatiskt motiverad. Den är därigenom artskild från Boströms
filosofi.
Att Hvadan och hvarthän är säkrare i sin idealism än alla andra
Rydbergsdikter, beror väl framför allt därpå, att han här varken
vill bevisa idéernas makt i historien eller söker efter Gudsbevis. I
Tid- och rum-uppsatsen är det gudsbegreppet, som mäter sig med
sinnevärldens oändlighet, men i dikten är det moderns bild, som
gör tid och rum till intet. Detta utbyte är ej dikterat av poetiskt
godtycke. Det är en starkare upplevelse som tränger undan en
svagare, när det filosofiska fackspråket förvandlas till diktsymbolik.
Rydberg har i utkast till ungdomsromanen Benoni Strand i djärv
förkortning definierat sin personliga fromhet i orden »Min mor är
min religion». Man är kanske efter de här gjorda
sammanställningarna berättigad att säga, att hans mor var hans gud. Som
bekant har ban menat sig stå i rapport med henne efter döden,
visserligen utan att göra anspråk på annat än subjektiv giltighet
för denna övernaturlighet. Hur detta samliv psykologiskt gestaltat
sig, veta vi ingenting närmare om, men vi veta, att Rydberg en
gång haft en regelrätt hallucination, åtföljd av stelkramp
(Warburg II: 12).
En mystikers trance, så intensiv som en erotisk hängivelse,
förnimmes i slutraderna av Hvadan och hvarthän:
Vi sågo och sågo på hvarann
allt annat i verlden än hon försvann
och rummets oändlighet slöt sig då
tillsammans i hennes öga blå,
och tiden stod: i min moders blick
jag in i det eviga skåda fick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
