Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Victor Svanberg
enat ungdom, fägring, troskraft och himmelsk hänförelse». Han
passerar därefter en svit kalvarietavlor och gripes av känslor, som
han säger sig ej vilja skildra -— dock antyder han dem oeh låter
ana en medupplevelse av den ortodoxa återlösningsläran, som man
förstår att författaren till Bibelns lära om Kristus haft svårt
att i få ord förklara för sin tidningspublik: »Hvem har icke ökat
bördan på dessa skuldror ... vi hafva alla gjort det.» En
vänlig dörrvakt öppnar klostrets port, och när besökaren får höra dess
namn, gå hans tankar till »kedjan af de mystiske tänkare, som
öppnade åt nyplatonismens sinande ström en underjordisk åder i
kristendomens djupa grund» (s. 267). Han åhör sin vägvisares
berättelse om hans ordens bragder, bland vilka är att den »före
alla andre kristne kommit till insikt om jungfru Marias obefläckade
aflelse och hade också fått lida mycken smälek för denna sin
insikt; men nu hafva de genom Pius IX vunnit en härlig seger».
Det är en annan ton än i förordet till Den siste athenaren: »Man
slår den otrogna verlden i ansigtet med en ny dogm om Jungfru
Marias obefläckade aflelse, man upphöjer till rang af evangelium
en uppenbarelsebok, som härflutit ur en nunnas genom onaturlig
ensamhet orenade fantasi».
Ett stillsamt ogillande uttrycker skildraren så, att han efter
detta samtal, som »stämde så godt med skymningen», åter »började
längta efter solljuset ocb nittonde århundradet», men innan han
hunnit avlägsna sig, har dörrväktaren självmant villfarit hälften av
gästens tysta önskan, den efter solljus, i det han öppnat en dörr
ut till klosterträdgården med utsikt över Rom och Campagnan »med
härliga smältande färger i en ram af blånande eller
violettskim-rande berg». Klostrets värld är ej trång och mörk: »Hur tyst här
var, och hur fridfullt och på samma gång hur praktfullt och stort.»
Men icke heller främlingens begär efter nutidens liv äro
fransisca-nerna oförstående för, när han yppar den. I trädgården arbetar
en munk på en urna, och han medger att frid kan finnas nere i
karnevalen lika väl som uppe på munkarnas berg. Fastän
Rydberg låter den tolerante munken tystna tvärt, »som om han yttrat
något kätterskt» (s. 269), noteras med uppenbart nöje, att kyrkans
protester mot karnevalens livsglädje äro lama och att en påve var
den som satte riktig fart på den romerska karnevalen: »den muntre
Paul II, som gjorde kyrkliga fester till folknöjen, förvandlade
romerska kalendern till ett musik- och skådespelsprogram och menade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
