Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyriska genombrott II
119
att glada människor äro lättare att styra och lättare att få saliga
än surmulna» (s. 264).
Erkännande att det är »romantiskt känslopjunk» att beklaga
den massindragning av kloster, som det nya Italiens regering
igångsatt, kan Rydberg dock inte låta bli att önska fransciskanklostret
på Palatinen en förlängd tillvaro. Det är, hans egen
förkastelsedom till trots, en kärleksförklaring till den romantiska klosteridyllen:
Dock vill jag icke neka, att jag gärna unnade de vänlige
franciskanerna i S:ta Bonaventura uppe på Palatinen, där jag en dag under
karnevalen gästade, att få till döddagar stanna i sitt lilla kloster och
njuta sin siesta i den trefliga pelarsvalen, som vetter åt deras
trädgård med de stolta palmerna och den sköna utsikten (s. 253).
Ett och ett halvt år tidigare, hösten 1872, hade Rydberg fört
en het strid mot den katolske pastorn i Stockholm om avlaten1,
och från Paris hade han uttryckt sin avsky för jesuiter och sänt
hem varningar för ett katolskt korståg mot protestantismen (VIII,
s. 222, 225, 235). Man kunde väntat att hans antiklerikalism skulle
skärpts i Rom, men motsatsen inträffade. Han gläder sig över
påvens nederlag mot den nationella enhetens nya stat. Han börjar
sina Romskildringar med ett triumfrop över segern. Hans första
rubrik är »Kyrkostatens Rom och Italiens» och han hävdar, att
alla som haft tillfälle att göra en jämförelse äro ense om att
staden ändrats till det bättre, alla utom »naturligtvis de katolska
prästerna, för hvilka Rom upphörde att vara paradiset på samma
gång det upphörde att vara okunnighetens och smutsens
hufvudstad» (s. 251). Men just emedan han betraktar påvemakten som
en slagen fiende, kan han se försonligt på den. Han skämtar med
de syrliga miner som »höra till den romerska prästdräkten, allt
sedan bersagliererna stormade Porta Pia och den stackars helige
fadern fängslad lades på sin världskända halmbädd» (s. 263). När
han skall illustrera prästernas obskurantism, blir det inga upprörda
skräckmålningar utan humoristiska genrebilder: i en
utanläsnings-skola, som han stöter på i en kyrka, roa de små svartlockiga
elevernas upptåg honom mer än lärarens och lärans tvetydiga moral
förargar honom, och en gatuscen med kortspelande pojkar och
åskådande präster tycks ha absorberat den antiklerikale nordbons
intresse mer ur målerisk synpunkt än ur moralisk, fast han försett
den med folkpedagogisk sensmoral (s. 258).
1 Warburg II: 191.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
