Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
Victor Svanberg
I de ursprungliga, på platsen gjorda anteckningarna finnas
inga utfall mot katolicismen utom följande resonemang om det
fromma begrägeriets sätt att fungera vid legendbildningen:
— — påfvedömet har från början ej dragit — ej kunnat eller velat
draga en tydlig gränslinie mellan sanningen o. den fromma dikten.
Den senare har, liksom den förra, fått kapeller, altaren o.
predikstolar. Sålunda ha sanning och lögn vuxit så tillsammans s. de
siamesiske tvillingarne, och vill man hålla den ena vid lif, får man ej
afskära bandet med den andra. Så resonnerar man — i det tysta. Men
till lögnens skydd fordras en riktigt djerf och öfverväldigande lögn.
Ergo dogmen om påfvens ofelbarhet. (Bok 7, s. 1, cit. Warburg II,
s. 257).
Det är en reflexion, varav logiskt bort bli någonting i stil med
det våldsamma anatemat över andligt tyranni i kapitlet »Petros» i
Den siste atenaren. Men i stället är denna anteckning, gjord vid
besöket 22 februari i mamertinska fängelset, grodden till Romerska
sägner, i vilka förståelsen för »den fromma dikten» härskar ostörd,
ja, den övergår i en inspirerad apologi, som ställer sanningskravet
utanför:
Härmed afsluta vi dessa sägner. Protestantiska läsare är det
onödigt påminna om, att sägen och sakförhållande ej få tagas för ett
och samma, och att, hvad tillförlitligheten vidkommer, det råder
ofantlig skillnad mellan hvad vi veta om apostlarna genom deras egna bref,
sådana de föreligga i nya testamentet, och hvad som kommit till vår
tid såsom gamla kyrkliga hörsagor. Det är öfver hufvud, äfven i vår
granskande tid, svårt att från häfdernas flodbädd utestänga tillflödena
från de källor, som uppspringa i den diktande inbillningskraftens
ängder. I de tider, från hvilka dessa sägner stamma, gjordes icke ens
ett försök därtill. Att vandra på den jord, som trampats af dem,
hvilka man högre än andra lärt älska och vörda, att andas samma
luft och skåda samma syner som de, men veta litet eller intet om
deras sista lefnadsöden, huru skulle troende släkten kunna uthärda
detta, utan att söka fylla tomrummet med åtskilliga bilder, helst då
de voro öfvertygade, att det himmelska sken, som omstrålat den kända
delen af de heliga männens lefnadsväg, visserligen följt dem till
grafvens rand och därutöfver? Så hafva många af dessa sägner ur ett
osynligt frö, nedlagdt af den fromma trånaden uti inbillningskraftens
bördiga jord, under mansåldrarnes lopp uppspirat och utvecklat sig till
kyrklig sägen. (Skrifter VIII: 79).
Man står här vid den avgörande vändpunkten i Rydbergs
teologiska och religiösa uppfattning. Medan han tidigare krävt, att kyrkliga
dogmer borde överensstämma med moderna människors sannings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
