Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyriska genombrott II
121
begrepp, inför han nu den traditionalistiska synpunkten: vad
generationer trott, har ett värde obereende av om trons innehåll är sant
eller falskt. Väl tillämpar Rydberg ännu sitt nya betraktelsesätt
blott, om jag så får säga, i utkanten av dogmbildningen, men i
princip är redan den åskådning färdig, som han ett decennium senare
deklarerade, då han i brevet till Protestanter vägrade att fortsätta
sin kristologiska kritik och varnade Ljunglnnd för att med
dogm-granskning slå sönder de bräckliga kärl, varur folken dricka livets
dryck (Brev III: 83).
Strävan att intränga i och tillägna sig de estetiska och religiösa
värdena i katolsk kultur är gammal hos Rydberg, och denna
strävan hade vuxit sig allt starkare. Den finnes redan i
klosterstämningarna kring pater Henriks gestalt i Sin goallas första version,
visserligen blott som ett bimotiv utanför det centrala motivet, som
är en odöpt kärleks tragiska strid mot kristen asketism. I Den
siste athenaren hade Rydberg från en ursprungligen
kristendomsfientlig problemställning arbetat sig fram till tanken på en försoning
mellan grekisk bildning och kristen moral1, men Hermione, som skall
1 I den föga vetenskapliga polemik, som följt efter min bok No van tiken i
Den sista athenaren, har man genomgående förvridit mina problemställningar.
Så är det oriktigt, att jag skulle ha velat framställa Singoalla som en liberal
pamflett och att det skulle vara nödvändigt att mot mig hävda novellens
romantiska karaktär (P. Gemee: Viktor Rydbergs ungdomsdiktning, Sthlm 1931, s. 139).
Huru hög grad av romantisk stämning man än vill tillägga den, är jag villig att
instämma; jag skulle annars icke jämfört med Tiecks Hoffmann och Hugo. I min
Singoallaavhandlings första rad har jag betonat, att jag velat göra en studie över
liberal romantik; jag har sökt visa, hur det varit möjligt för Rydberg — liksom
för en hel europeisk generation — att sammansmälta romantik med liberalism.
Då jag kallat religionsuppfattningen i Den siste athenarens äldsta partier
kristendomsfientlig, har jag givetvis icke i denna benämning inlagt någon slags
efternietzscheansk Antikrist-ideologi, vilket däremot mina antagonister gjort. Söker
man t. ex. i den rydbergska romanen efter attacker mot det kristna kärleksbudet
eller mot Jesu person, blir resultatet utan tvivel negativt. En så anakronistisk
problemställning har jag emellertid icke gjort mig skyldig till. Om man beaktar
det dåtida andliga läget, skall man finna, att det då behövdes mindre än senare
för att räknas som kristendomsfiende, emedan kristendomens anspråk voro större.
För den som icke söker sak utan läser förutsättningslöst torde mina definitioner
vara tydliga nog. Jag har på första sidan av min omstridda bok utpekat den
konflikt som uppstår, då nyklassicismens antikdyrkan möter »kristendomens krav
på att vara normerande på alla livsområden». Den som likt Rydberg på
1850-talet anföll dessa krav, var efter den tidens sätt att se okristen.
Från striden om romanens idéinnehåll kan avskiljas tvisten om
verklighetsunderlaget för Teodorogestalten. Inga avgörande bevis ha presterats mot min
hypotes, att Teodoros’ skulle vara ett porträtt av Peter Wieselgren, ty för att ha
kunnat påverka Rydberg 1859 behöver Wieselgren ej ha varit intim vän med
honom, än mindre ha bevarat den personliga kontakten under de teologiska
fejderna på 1860-talet. Att en tydlig distans mellan journalisten och prästmannen
hela tiden är märkbar, är ett faktum som jag själv understrukit (s. 176). Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
