Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyriska genombrott II
123
levde upp med förnyad styrka. Därav uppstår ingen spänning utan
en intim samverkan. Han har icke känt antikt och kristet såsom
motsättningar i den eviga staden. Hade han en gång uppfattat
dem som oförenliga värden och därefter som artskilda idéer dem
det gällde att sammansmälta, så ser han dem nu såsom väsenslika
former av en obruten utveckling. Nu, femton år efter den
novan-tika romanens tillkomst, är Rydberg äntligen färdig till den
kultur-syntes, som då blott var ett abstrakt program.
I den första av Romerska sägner berättas legenden om Jesus
»skön som en gudason och icke olik Dionysos» skådande ut över
Neapels paradisiska bygd och med sin tår givande upphov till ett
»öfver måttan ljuft» vin (s. 13). Det är den kristendom, som
välsignar karnevalens livsglädje.
Därefter berättas om Pauli vandring till Vergilius’ grav, och
om den hedniske skaldens förvandling i katolsk tradition »hardt
när till en kristlig profet» och erinras om »den fjärde i ordningen
af hans herdekväden, där han till ett barns vagga knyter
förutsägelsen om en ny tidernas ordning, en guldålder, då
rättfärdigheten skall återvända till jorden, våra synder af plånas, ormen
söndertrampas och lammen beta i frid bland lejonen» (s. 18). Det är
skrivet under bannet av den känsla av antikens kvarlevande i
munktraditionen, som strömmat över Rydberg vid hans besök i
frasciskan-klostret på Palatinen.
Efter Romerska sägner kommo konstessäerna. Den av dem, som
mest sysselsatt Rydberg under själva resan, Antinousstudien, rör sig
kring tanken om den inre enheten av antikt och kristet. Hadrianus’
älskling, soin offrar sitt liv för att förlänga sin herres liv, utför en
akt av själuppgivelse, jämförbar med Kristi offerdöd.
Antinouskul-ten skulle ej ha fått utbredning eller fortvaro, om den »knutit sig
till minnet af endast en kejserlig ögonfägnad, för att icke säga ett
nesligt förtrolighetsband» :
Antinous’ dyrkan vilar på en annan grund: i sin ungdoms blomma
och i skötet af den största yttre lycka hade han eller troddes han
hafva frivilligt lidit döden för den, som älskade honom och på hvars
lif romerska rikets välfärd tycktes hvila. Det är satisfactio vicaria
i antikens smak, i hans estetiska form, som här ställer sig för våra
ögon — ett underligt motstycke till Messiasoffringens idé men endast
en af de många jemnlöpande, på ytan lika föreställningar, som den
döende hedendomen har att uppvisa med den vexande kristendomen»
(Skrifter IX: 238).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
