Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
Victor Svanberg
Hur »hans af offerdödens gloria omstrålade skönhet kunde
öppna honom portarne till ett kristet tempel» (s. 239) berättar
Rydberg om i slutet av essäen: Rafael har avbildat profeten Jona
såsom »den ungdomssköne, hedniskt nakne Antinous» (s. 252).
Uppslaget till denna fantasi kan dateras på dagen, som Warburg
observerat (II: 280). Under 26 mars har Rydberg antecknat: »Rafaels
Jonas är en ram kopia från Antinous».
Övertygelsen att skönhet och godhet äro besläktade värden, ja
innerst äro identiska, är en no van tik grundtanke, och sällan har
den uttalats så frimodigt och så trosvisst som av Rydberg i
Antinous-essäen. Men sällan har skönhetskulten så försynt och ödmjukt
ställt fram sitt ideal vid godhetens sida. Skall man kalla det
no vantikens triumf eller n ovan tikens självövervinn eise? Hur man
än vill kalla det, har detta tillstånd varit poetiskt produktivt för
Rydberg. Därur föddes några av hans största dikter.
Fastän den italienska resan är inledningen till Rydbergs lyriska
storhetstid, ha reseintrycken icke omedelbart utlöst diktning. Namn
på tre dikter (ovan s. 81) är allt man finner i dagböckerna. Som
vanligt hos Rydberg har det krävts en långsam omvandling, innan
upplevelserna blivit till poesi. De religiösa och estetiska stämningar,
som i prosans form redan ett par månader efter hemkomsten äro
mogna till offentliggörande — Romerska sägner — framträda först
fyra år därefter i dikt: Träsnittet i psalmboken.
Den antika konsten behandlar Rydberg först i konsthistoriska
essäer, och ur dem växa därefter dikter över dessa motiv fram:
Antinousdikten ur den likanämnda essäen, Dexippos ur Den meliska
Afrodite, Nero och ljungelden ur Romerska kejsare i marmor.
Blott i ett av dessa tre fall kan en påtaglig kontinuitet
påvisas, så att diktens grundstämning ligger öppen i utkasten från
resan. Antinousgestaltens mystiska tjuskraft, sådan de förbifarande
i dikten känna den, har redan upplevts och åter upplevts av den,
som nedkastat så många utrop om Antinousbilderna. Här är ännu
ett: »Vatikanens Antinoushufvud. Evig kärlek! Sfinx! Den
Antinous fäster sig vid fäster han sig vid för evigt.» — »Ej lik de andra
mer än i det försmältande och grublande. Annars närmande sig
en drömmande Amor» (Bok nr 7, s. 35—36). Och den bild för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
