Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyriska genombrott II
135
Du, som släpar på tviflens last,
Tyngs af sorgernas hvimmel,
Kom, för systemernas byggnad, som brast,
Ger jag dig barndomens himmel.
Hör, hur den sköna, välsignade jord
Hviskar till dig ett försoningens ord;
Sången den klingar från tid och till tid
Blott om glädje och frid. (Dikter 1871, s. 67.)
Snoilsky hämtar en ännu starkare livsbejakelse ur Italiens natur,
Björck ger en stillsammare svensk pendang i Linnæa (Valda dikter
1869, s. 31), Klockhoff ber i Våren stugsittaren kasta boken och
gå ut i naturen (Dikter 1871, s. 24) och Wirsén utlägger i
högtidligare tonart än kamraterna deras gemensamma naturevangelium
t. ex. i Kom! och Längtan till landet (Dikter 1876, s. 85 och 118).
Det är en enhetlig och fast grundad naturuppfattning, som de
olika skalderna motivera sin naturdyrkan med. Alla företeelser tala
för dem samma språk. I Björcks Naturbilder, som 1861 fick
Akademiens pris, och som inleder hans Valda dikter, genomgås de olika
årstiderna och befinnas alla predika livsglädje parad med
förnöjsamhet. I Höstqvällen i skogen heter det betecknande: »Äfven
vintern har sin sommar, äfven hösten har sin vår.» Fjalar sätter
först i sin samling ett poem kallat Vårqvitter och har innan det
första arket är slut hunnit med en brännande sommardag (I
middagsbranden), en resignerad höstbetraktelse (Höstsuck), och en
Vintervisa med smak av götisk hurtighet. Begränsningens,
anspråkslöshetens levnadskonst formuleras här:
Jag ligger vid bäckens flöde
Och ser på de klara böljor små,
Hur troget de spegla himmelen blå,
Hur, nöjda med sitt öde,
Mellan trånga stränder de gå. (I skogen, s. 8.)
Klockhoff slutligen låter i Den döende studenten dödens vila
vara »så lugn och stilla som fjärdens våg». Det är något av
Runebergs naturmystik, ett eko kanske av slutorden i Kung Fjalar: »och
likt dagen slocknade Fjalar kung».
Signaturerna premiera märkbart de naturföremål, som bäst
lämpa sig att åskådliggöra lugn och glädje. Blommor, milda,
blygsamma svenska skogsblommor och ängsblommor äro en av deras
specialiteter. Björck fantiserar hop ett samtal mellan Tussilago och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
