Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyriska genombrott II
155
Prometens och Ahasverus. De likheter, Ek påvisar, synas mig
emellertid för allmänna att visa annat än att båda diktarna utgå
från samma stora mönster, Goethes Faustdrama. Särskilt sedan
Rydbergs tankedialog visat sig äga ett förstadium, där den ena
parten heter Mefistofeles, är det onödigt att söka efter andra
förebilder till själva uppbyggnaden. Vad idéinnehållet beträffar, är dess
grundtema, så som Rydberg själv definierar det, striden mellan
orientalism och västerländskt-hellenskt sinnelag, framställt på samma
sätt redan i förordet till Den siste athenaren. Och slutligen har ju,
som Warburg visat, Ahasverusgestalten kommit in i Rydbergs
diktning redan på 1860-talet, från Lenau.
Idédikt tycks Rydberg icke ha sökt i Danmark. Att
Scliack-Staffeldts temperament har likheter med hans eget är en
överraskning för honom, när Borchsenius efter mottagandet av Den flygande
holländaren gör en jämförelse mellan dem; han har inte läst den
danske romantikern (15 juni 1876, Brev II: 179). Vad han anser
utmärkande för dansk poesi är snarast den poetiska realismen.
När han står i begrepp att skicka Borchsenius Vi ses igen,
presenterar han sitt stycke med att säga, att »det är af det slag, som
växer i tusental skönare i Danmarks bokskogar» (mars 1876, Brev
II: 159).
Ett undantag från den ljumma bedömningen av danska diktare
utgör den alltjämt höga uppskattningen av Grundtvig. Även hos
honom betonar Rydberg visserligen nu idylldraget, när han talar
om Grundtvigs »paradisiskt friska och naiva skildring af Jesu
gosseår», vidare humaniteten, innerligheten och den sociala
medkänslan. Men framför allt hyllar han honom som en naturkraft
bland nutidens konstpoeter. Det är en beundran, som gärna
överser med att Grundtvig var »ensidig och ofullkomlig» (till
Borchsenius febr. 1876, Brev II: 150). Detta avståndstagande från
estetisk formkult finnes också i Strandbergstalet (Skrifter XIV: 23) och
skulle följa Rydberg till hans livs slut. I Lukanus marterad klagar
han i den romerska skaldens gestalt över att han icke »sjungt en
konstlös och förtvivlad dikt». Men till och med i Den nya
Grottesången är konstlösheten blott skenbar, och på 1870-talet icke ens
eftersträvar Rydberg att låta sin inspiration välla fram fritt.
Därför är han konstnärligt artskild från en diktare av Grundtvigs typ
ocli ingen lärjunge av honom som poet, hur mycket han än
beundrat honom som idébärare och temperament.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
