Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyriska genombrott II
169
eller själsliv är det primära, skulle han med säkerhet förvånad över
frågan ha svarat: naturen. När han tillägger människan kraft att
prägla naturen efter sina önskningar, så gäller detta blott
människan fylld av naturens makter. I »Laon och Cythna», den
ideella revolutionens epos, bäras Laons frihetssånger ut över landet av
luft och vindar:
thine own wild songs which in the air
Like homeless odours floated (I: 642).
Men naturen, som lyssnar till hans frihetsevangelium, har själv
ingivit honom det. Han och hans syster, sedan hans stridskamrat
och brud, ha växt upp som skogens och havets barn. Stormarna
och de stjärnklara nätterna ha givit dem namnlös lycka. I en
prosainledning till dikten gör Shelley samma bekännelse i eget
namn; han härleder sin självständighet och sin frihetskärlek ur sin
uppfostran i samliv med naturen och sitt fortsatta umgänge med
den:
The circumstances of my accidental education have been
favour-able to this ambition. I have been familiar from boyhood with
moun-tains and lakes, and the sea, and the solitude of forests: Danger which
sports upon the brink of precipices, has been my playmate. I have
trodden the glaciers of the Alps, and lived under the eye of Mont
Blanc. (I: 506).
Snart sagt varje sida i hans verk vittnar om hur intensiv, ja
extatisk hans inlevelse i naturen varit. Han använder själv ordet
extas, när han i elfte sången skildrar Cythna försjunken i att
betrakta solnedgången. Laon ser henne, för sista gången, men hon
ser ej honom. Naturskådespelet absorberar henne:
She saw me not — she heard me not — alone
Upon the mountain’s dizzy brink she stood;
She spake not, breathed not, moved not — there was thrown
Over her look, the shadow of a mood
Which only clothes the heart in solitude,
A thought of voiceless depth; — she stood alone,
Above, the Heavens were spread; •— below, the flood
Was murmuring in its caves; the wind had blown
Her hair apart, thro’ which her eyes and forehead shone.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
