Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
27
fattarskap var från början handling, avsett som handling och
betydelsefullt som handling, hennes deltagande i Strauss-striden var handling,
kampen för kvinnans rättigheter var handling, de många oförskräckta
resorna voro handling och den första befrielsen ur hennes ungdoms stora
kris skedde genom den möjlighet att föra ett liv i handling, som gavs
hennes på Årsta. Tonfallet i Elisabeths patetiska harang har också över
sig något av samtidens handlingsdikt framför andra, av klangen från
Tegnér:
Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
tar mandom lik Gud och blir handling.
Fredrika Bremer visste, att den eld, som brann inom henne, hade fått
sin näring av de högsta och ädlaste ideal: fädernesland, frihet, ära. Men
ingen av de många, som besjungit dessa ideal, hade ägnat en tanke åt
sådana som henne eller Elisabeth. De fingo inte följa den frihetens och
handlingens väg, som var männen förbehållen. Konflikten måste ha känts
som en stor orätt, som ett grymt förkvävande inom henne av något, som
hade evigt värde och besjöngs som sådant.
När hon skrev Familien H II, hade hon efter många svårigheter vunnit
sin seger i resignationens tecken. Kvinnan är kallad att verka »stilla och
enahanda» i en trång krets. Lösningen blir handling i det tysta. De stolta
planerna måste stäckas, de ärekära drömmarna sopas undan,
resignationens, den religiösa underkastelsens väg är den enda, som leder ut ur
förtvivlan. Denna livserfarenhet förkunnades positivt, som föredömligt
exempel, i Den Ensamna. I Elisabeths historia skall den förkunnas
negativt, såsom varnande exempel.
Detta framgår av de ord, varmed Elisabeth inleder sin stora bikt:
»O att min döende röst kunde höras af hvarje qvinnlig varelse, som eldig
och passionerad tror sig skapad att blifva något stort, lysande och
förvånande, tror, att den känslas vidd och spännkraft, med hvilken hon
blifvit begåfvad, berättigar henne att förakta den tysta verld, uti hvilken
hennes plats af samhällsordningen blifvit anvist, den blyga, heliga
känslans återhållsamhet, som henne både gudomliga och menskliga lagar
befalla. [. . .] Din egen passionerade själ — se der draken, mot hvilken du
bör strida — hvars eld skall förtära dig och blifva andras bane, om den
ej qväfves. TJndergif dig ödet och samhällslagarne . . . bekämpa dig
sjelf . . . eller skall du lida och krossas som jag!» (s. 76).
Man kan säga, att Fredrika Bremer själv här tar ordet av den alltjämt
mörkt trotsiga Elisabeth. Ändå förefaller det vara underliga tirader av
den, som skulle bli kvinnofrigörelsens främsta namn i Sverige och ivrigt
verka bl. a. just för samhällslagarnas förändring. Man måste emellertid
hålla i minnet, att Fredrika Bremer aldrig gick trotsets eller våldets väg
och att det först var efter amerikaresan som hon mer målmedvetet
började verka för en förändring av kvinnans ställning i Sverige. Att hon
avsåg en varning med Elisabeths ord framgår därav, att samma tema
förekommer i Tröstarinnanj vars hjälte hänförts av en liknande passionerad
idealism: »Aldrig klappade ett hjerta inom menniskobröst med mera
brinnande kärlek för frihet, verksamhet och de heroiska dygder, som
historien i lysande exempel framvisar» (s. 206). Men även han finner
verkligheten mörk och vantrivs i den: »Fattigt medlidande, förakt, glömska —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
