Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
Elof Ehnmark
fostran, som kommit henne till del. Befrielsen ur hennes ungdomskris
skedde ju också bl. a. genom upptäckten av »hugsvalelsens källor» inom
henne själv. Den kom till stånd först och främst i religionens tecken
men också tack vare den hjälp Herder givit hennes sökande ande. När
hon skrev Teckningar III, stod hon mitt i en period av lycka. Hon var
fylld av både frihetsglädje och en frisk intellektuell aptit, som utan
hinder fick tillfredsställas. Hon hade nått sitt livs ungrenässans efter
krisårens asketiska medeltid. Det är denna inre utveckling, denna
intellektuella upplevelse som Julie skall demonstrera i romanen. Den ordinära
unga ingenue-typen skall väckas till fullt medvetande som andlig,
tänkande, ansvarig varelse, och när detta skett, är det väsentligaste i hennes
historia berättat.
Därför är det betecknande, att Fredrika Bremer låter det första
närmandet mellan Julie och professorn ske i komisk och antiromanesk
dager. I den kyliga aftonen vandra båda hemåt under samma kappa.
Författarinnan kommenterar: »Salig fru Genlis, herr Lafontaine ännu mindre,
skulle i deras romanverld väl aldrig låtit två älskande komma under en
kappa utan att begagna ett så ypperligt tillfälle för att låta en
kärleksförklaring krypa fram» (s. 145). Men denna gång sker alldeles ingenting, och
Fredrika Bremer är faktiskt stolt över det.
En naturlig följd av den förda intrigen blir Julies brytning med
löjtnant Arvid. Eftersom en sådan brytning är ett löftesbrott, vilket måste
väcka överste Hs skarpaste ogillande, har Fredrika Bremer drivits till
precis samma konfliktanledning som i romanens första del. Där var det
Emilia som ville bryta sitt löfte till Algernon; ännu på bröllopsdagen
sökte hon ju kasta sig för faderns fötter och anropa honom att ej bereda
»sitt barns eviga olycka» och översten måste själv »med uttryck af
imponerande majestät» hämta ner henne till vigselakten (I s. 169 ff.). Eftersom
Emilias friare var en förträfflig ung man, ansåg Fredrika Bremer överstens
handlingssätt vara alldeles i sin ordning. Hon hade ju också sina speciella
skäl att visa, hur omotiverat Emilias vankelmod var. När översten
förhåller sig på samma sätt beträffande sin andra, till synes lika
vankelmodiga dotter och befaller henne att stå vid sitt givna ord, får han
emellertid inte sympatierna på sin sida. Det är möjligt, att Fredrika Bremer
avsiktligt återvänt till äktenskapsproblemet från romanens förra del för
att utförligare behandla det. Systern Helena får först söka trösta den
förtvivlade Julie. Hon menar, att ett olyckligt giftermål inte behöver
släcka en brinnande andes låga: »Huru många hustrur gifvas ej, som,
förenade med männer, hvilka utan ali jemförelse stå långt under honom
[Arvid], likväl bilda sig till ädla och förträffliga varelser, skapa omkring
sig sällhet och trefnad och njuta sällhet genom det sköna medvetandet
af att ha uppfyllt sina pligter» (s. 175). Orden variera på sitt sätt de
synpunkter, som komma till uttryck i det citat från Grandison, som Fredrika
Bremer i Brev nr 18 sände Charlotte under dennas hemliga
förlovningstid. Nu gälla de emellertid inte längre, ty Julie svarar: »Denna
oafhängighet i mening och omdöme, detta lugn, denna klarhet, denna
grundsatsernas säkerhet och redighet, som är så nödvändig, då man inom
äktenskapet skall vara den ledande — den har jag ej . . . ej alis! Just jag
behöfver ledas — jag är en vinranka och behöfde en ek till stöd. I detta
ögonblick utveckla sig mina begrepp — jag känner en bättre varelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
