Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
Lennart Josephson
ren än barndomen, och det var då som vi greto vid Carsus och Moderns»
(en folksaga). Popes »utile-dulci»-princip — »Et prodesse volnnt et
de-lectare poetae» — leder hos honom naturligt till påståendet: »if the intent
of ali poetry be to divert and instruct, certainly that kind which diverts
and instructs the greatest number, is to be preferred». Kellgren, som också
utgår från tidens fordran: »Poesiens ändamål ... är at förena det
nöjsamma och nyttiga», framhåller sedan liksom Pope, att »om någon
beständigare smak skulle kunna medgifvas, och hvilcken man borde hålla
för den bästa, så blifver det utan tvifvel den, som hos de fläste är
gemensam på den tid och ort der man lefver».1 Den låga poesien blir i motsats
mot den sublima överallt uppskattad, och då de »visa» författarna enligt
Pope har »profit or gain» som mål, är det för dem nödvändigt »that their
productions must be suited to the present taste». Kellgren varnar skalderna
för den satiriska diktningen, som endast gör sin utövare fattig och
förföljd. Han råder dem: »Viljen I hinna till ärans Tempell2, så klättren upp
i Bagrars oskyldiga klöfspår . . . förqwäfwen3 Edra Snillen, blöten upp
Edra hjertan . . .» och om deras minne skall glömmas »några 100.000
år», skall det återuppstå, »när Popens och Voltaires försvinna».
När Kellgren vid en ironisk behandling av vitterheten skall finna
slående liknelser, söker han dem ofta inom medicinen eller med den
besläktade ämnesområden. Även annars kommer han gång på gång in härpå
och enligt Abenius finnas dels personligt-psykologiska, dels tidshistoriska
orsaker härtill.4 Att också Pope hade känt sig dragen till dessa ämnen,
kan bero på liknande förutsättningar. Då detta intresse sätter in på vissa
bestämda punkter, gemensamma för båda, och då Kellgrens
uttryckssätt därvid så nära ansluter sig till Popes, får man anta att han hos denne,
medvetet eller ej, anammat uppslag, som lämpade sig för hans egen
satiriska begåvning.
I en av de många avvikelser från ämnet, som Kellgren gör i sitt föga
enhetliga Åbotal, behandlar han själens beroende av kroppens
funktioner. Denna fråga, som var ett stående diskussionsämne bland
upplysningsfilosoferna, har Kellgren f. ö. berört vid upprepade tillfällen.5 Ehuru
han själv bekände sig till den materialistiska läran om själens verksamhet,
har han kunnat begagna denna lära i skämtsamt syfte. Han påstår, att
på samma sätt som man botar kroppens sjukdomar, skall man också
kunna böta själens. Till dessa senare hör t. ex. »Skalde-Febern».6
»Hwar-före finner man ej att den, lika som annan slags ursinnighet, bör cureras
genom laxativer, åderlåtningar m. m.» I anmärkningarna till »Man äger
ej snille» får skämtet en vidgad omfattning.7 Kellgren hoppas på den tid,
då man förstår »at böta elak smak, som at böta elak syn, lastbara
böjelser, som sura upstigningar . . . laxera för confusion, som man laxerar
för obstruction» etc. Pope hade tidigare använt samma skämt med samma
utgångspunkt som Kellgren: »that the soul and body mutually operate
1 Ss. 156, 160.
2 I St. P. och Saml. skr. »Lyckans Tempel».
3 Så i St. P. och Saml. skr. I avskriften står felskrivet »försäkren».
4 Abenius, s. 87—92.
5 Jfr Ek, s. 132 ff.
6 St. P. 1780 14/3.
7 Jfr Lamm, En ungdomssatir af Kellgren i Festskrift till Hugo Geber, Sthlm 1913,
s. 200.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
