Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Henrik Thomander (d. 1865)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ovetenskaplig och obegåfvad adjunkt, och af några professorer till och med
utesluten från förslagsrum – såsom icke magister. Hans störste
motkämpe, Kahl, utgaf en tjock bok, Antiqvartalskrift, som af Thomander
besvarades med en Anti-Vandalskrift, och mot »Vandalerna» uppsattes
en särskild tidning, Gefion, hvari tunga slag och hvassa stygn hoptals
utdelades. I synnerhet blefvo Kahl och Brunius illa åtgångna –
Brunius, som samma år förklarade Sven Nilsson inkompetent till
zoologiska professionen. – Man kan numera knappast föreställa sig,
hvilken ofantlig sensation den publika »bespottelsen» gjorde.
Det var under dylika förhållanden, Thomanders sarkastiska och
ironiska lynne blef hans andra natur. Men dels hans framgång,
dels hans känsla af öfverlägsenhet öfver motståndarne bevarade åt
honom en aldrig upphörande glädtighet och skämtlusta, som i det
akademiska konsistoriet, der han motståndet till trots snart fick
inträde, säkerligen slagit mången »filisté» i hjäl. Thomander var
imellertid redan nu en af Sveriges mest framstående män, mycket
beundrad, mycket fruktad, af några hatad, af många misstänkt; ty
hans skelande blick, hans ironiska svar, hans öfverlägsna gestalt,
med ett ord hela hans egendomliga och imposanta personlighet
ingaf hos ganska många af dem, hvilka med honom kommo i
beröring, ett djupt tvifvel om den snillrike och lärde mannens ärlighet.
»Hvad han egentligen förde i skölden», derpå tviflade man. Att han
var djerf lärd och snillrik, derpå tvifiade ingen.
Vid en 1833 genomförd reglering af teol. fakulteten blef
Thomander professor i pastoralteologi och sålunda den, på hvilken den
praktiska prestbildningen närmast hvilade. Många hafva förundrat
sig öfver ringheten af de spår, hvilka en så snillrik pastoral-professors
femtonåriga verksamhet efterlemnat. De förnämsta spåren af hans
teologiska verksamhet ligga utom professionens område: hans
öfversättning af nya testamentet, hans arbeten för förbättrad kyrkolag och
handbok, samt först och sist hans predikningar. Hans makt öfver
ordet, öfver rösten, öfver själens och kroppens hållning var
märkvärdig. Mäktiga tankar, ömsom praktfulla, ömsom ljuft fromma,
framburos i ett helgjutet språk af en väldig stämma, hvars konstrika
höjning och sänkning icke visste af deklamatoriska fel, ty den led
icke af onatur. Som alla improvisatörer, var Thomander visserligen
ojämn, dock mindre som predikant än som talare. När han var bäst,
hade han få likar; ja, han var måhända makalös. Ty lugnet vek
aldrig för entusiasmen, och dock var han mäktig af ett stort och
varaktigt intryck på åhörarne.
Thomander blef 1838 medlem af en kyrkolagskomité och 1840
riksdagsman. Härmed var en ny bana för honom öppnad, och den
liberala pressen inskref med triumf den snillrike professorns namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
