Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Henrik Thomander (d. 1865)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som biskop och erhöll nu åter inträde i statsutskottet, väckte motion
om kyrkomötet med tillträde äfven för lekmän, om upphäfvande af
konvetikelplakatet m. m., men lemnade riksdagen halfgången och
uteblef, med konungens tillstånd, från de följande. Om lifstiden räckt
till, hade han dock ämnat infinna sig vid 1865 års riksmöte för att
afgifva sin röst för det då hvilande representationsförslaget, för hvars
framgång han lifligt nitälskade, ty i reformfrågan så väl som i den
kyrkliga hade det sista fjerdedels seklet icke lemnat honom oberörd.
Om hans riksdagsmannaverksamhet kan man imellertid icke påstå,
att den motsvarat vare sig hans anseende eller hans förmåga. Må
vara att han gjort mycket i jämförelse med många bland
ståndsbröderna; men en stor man måste mätas medsitt eget mått, detta är
hans ära, detta blir hans ansvar.
Professon Th., som 1847 utbytt sin pastoralprofession mot den
dogmatiska, kallades 1850 till domprost i Göteborg och derifrån1856
tillbaka till Lund som biskop, Reuterdahls efterträdare. Han
visiterade med kraft och iver, höll prestmöten, deltog i kyrkliga möten
på bägge sidor om Sundet och fick af den »yttersta högern» utstå
både motstånd och förargelse. »Yttersta venstern» åter fann sig efter
några år sviken i sina förväntningar af den nye biskopens arbete i
och förkyrkan och hjorden. Återigen höjdes det gamla ropet: »man
vet ej var man har honom». Men Thomander, fastän gammal nu,
gick lugnt sin väg fram, skämtade gladt och lätt som fordom med
vän och fiende och utgöt sig allt imellanåt i brokiga improvisationer
inför studentkåren, som begärligare lyssnade till hans ord än de
vördige »consistoriales».
Som biskop och prokansler uppsteg naturligtsvis Thomander till
kommendör med stora korset af nordstjerneorden och konung
Fredrik VII dekorerade honom vid ett personligt besök i
biskopshuset med dannebrogsordens kraschan. Af Svenska akademien
erhöll han först ett pris för andlig vältalighet, med anledning af den
1849 utgifna predikosamlingen, och sedan den 18:de stolen, der gan
i maj 1857 snillrikt, men ganska oakademiskt skämtade öfver sin
företrädare. Nemesis ville dock ej, at t. ex. en Orvar Odd efter
Thomanders bortgång skulle taga hans akademiska äreminne om hand.
För få personer har familjen varit så mycket som för
Thomander; genom och med den samma har han i trettio år lefvat lycklig
och glad, ja, derinom liksom haft en liten verld för sig, den han
endast med saknad lemnat för den yttre verldens skull. Hans gestalt
var stor och hans korpulens icke obetydlig, men han rörde sig dock
med lätthet, om ock vid tilltagande ålder mindre ofta. Under sista åren
började hans kroppskrafter aftaga, hans verksamhetsförmåga brytas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
