Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob Vilhelm Sprengtporten (d. 1875)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
~AKOB VILHELM SPRENGTPORTEN. 127
mentets och kamrarnes åhörarläktare, i föreläsningssalarne och i konst-
gallerierna drog han nytta och nöje af sin resa, öfverallt mottagen
som det egnar och anstår en rik ädling med ett historiskt namn och
en tilldragande personlighet. I Rom fördes han af Hjalmar Mörner
in i konstnärslifvet och lyste sjelf i Villa Paulinas salar, der den
fallne Napoleons mor och syskon ännu lefde med i »stora verlden».
Aterkommen till fäderneslandet blef han 1823 major och gjorde vid
samma års riksdag sitt inträde på riddarhuset, i hvars förhandlingar
han likväl då blott en gång deltog - för att i kraftiga ord protestera
mot ståndets beslut att ej tillåta offentlighet vid dess förhandlingar.
Sitt fädernegods, Sparreholm, hade han som myndig öfvertagit
18J5. Sex år senare dog hans mor. Nu borde han sjelf sätta bo,
och 1825 hemförde han en maka ur rikets förnämsta grefveätt. Karl
Johan, svågerns, Magnus Brahes vän, gaf den unge brudgummen en
af sina högsta hofcharger, öfverstekammarjunkare~sysslan, och ut-
nämnde honom året derpå till öfverhofjägmästare, med hvilken be-
fattning 1828 förenades chefskapet för skogsinstitutet. Inom »armén»
upphöjdes han till öfverste, lemnade majorstjensten 1830, blef i stället
generaladjutant och, i oktober samma år, öfverståthållare i Stockholm.
Detta var en allt för snabb och lysande befordringsbana, att ej
både vittna om personlig gunst och väcka afund. Men denna gång
var det icke blott en duglig man utan äfven en orädd och sjelfstän-
dig herre, som njutit relationernas och nådens förmån, och det blef
honom derför beskärdt att se gunsten aftaga och slutligen förbytas
i onåd, i samma mån han för sin ämbetsutöfning vann aktning och
erkännande af allmänheten.
1830-talets regeringsmaximer hade nämligen i den, samtidigt med
Sprengtportens utnämning, till polismästare i Stockholm utsedde
häradshöfding Nerman ett vida lämpligare och nitiskare organ än i
den rättrådige och till blind lydnad ingalunda böjde öfverståthållaren,
och under det den sistnämnde ville fara med fog och lämpor och
lagbinda både sin egen och andras verksamhet, hade den förre ingen-
ting emot att understödja en oklok ifver hos högsta vederbörande,
icke häller någon fallenhet för välvilja i sin ämbetsutöfning. Nerman
lemnade väl 1836 polismästarstolen, men endast för att såsom t. f.
underståthållare och sedermera justitiekansler fortgå på sitt mot
Sprengtportcns så skilda sätt att tjena den gemensamma herren.
Sprengtporten hade genom ifver för hufvudstadens bästa inom en
mängd områden vunnit allmänhetens tillit och tillgifvenhet, Nerman
i lika mån dess ovilja och hat, men icke för ty steg Nerman och
sjönk Sprengtporten, trots sina relationer, i högsta vederbörandes
gunst. Exempelvis kunna vi anföra, att då Aftonbladets ansvarige
utgifvare, notarien Olander, i januari 1837 blifvit fäld till fängelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
