Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Wieselgren (d. 1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämner 1818 gymnasisten Wieselgren bland dem, som tillfört honom
nyheter för vår flora; Liljegren, hvilken senare som riksantiqvarie utnämnde
Wieselgren till sitt ombud i södra Sverige, hörde till hans vänner från
denna tid; »Iduna», Geijer och Tegnér påverkade honom starkt, och
Ossian, Klopstock, Florian, Homer och Virgil voro alla föremål för
hans entusiasm.
Detta för intryck öppna sinne hade dock under allt detta icke
glömt sina barndomsintryck af kristendomslifvet i hemmet. Tvärt om,
de hade allt jämt skyddat honom för inverkan af den råa ton, som
dryckeslagen ganska ofta utvecklade äfven i eljest älskvärda hem.
Men våren 1819 nådde svallvågorna af Sellergrens väckelsepredikan
äfven till Wieselgrens trakter, en ung prestman, Sandell, blef hans
rådgifvare, och med några andra ynglingar slöt han sig tillsamman i ett
förbund, kalladt »de nådehungrande». Det unga förbundet höll dock
– att nyttja ett senare uttryck af W. – den apostoliska trons alla
tre artiklar i lika helgd och undvek derigenom de ensidigheter, som
oftast gifva »lastarenom rum». Väl kallades Per Wieselgren redan nu
en entusiast, en svärmare, och han var det. Men hans kristendom
hade från början en praktisk riktning, och den genomträngde hans
personlighet i oåtskiljaktig förening med en brinnande fosterlandskärlek,
ett aldrig mättadt kunskapsbegär.
Så ha vi redan i den tjuguårige gymnasisten mannen gifven.
Mannens verk följer med full konseqvens ur ynglingens sinnelag. En
följdriktigare genomförd lefnadsbana är svår att finna.
Student i Lund 1820, fortsatte Wieselgren med stor ifver sina
filologiska, historiska och vittra studier, jämte det han deltog i
prestseminariets öfningar och nästan söndagligen predikade. Henrik Schartau
blef hans käraste lärofader, samtidigt med att Tegnér väckte hans
entusiasm, ej mindre som lärare än som skald. Den småländska
nationens inspektor, historikern och latinaren Lindfors, fann i Wieselgren
ej blott en landsman, utan äfven en framtidsman för de vetenskaper,
han sjelf älskade, och när Wieselgren afslutat sina prof för den
filosofiska lagern, hedrades han med anbud af docentkallelse af både Tegnér
och Lindfors. Men den senare hade redan dess för innan påverkat
hans framtida utvecklings gång vida kraftigare än genom docentkallelse.
Grefve Jakob de la Gardie, en af de unga männen i Gustaf III:s hof,
en af de bullrande liberale vid 1809 års riksdag, en tid misstänkt som
»gustavian» och nu i »otium cum dignitate» framlefvande sina äldre
dagar vexelvis i Stockholm, der han var ordförande i rikets allmänna
ärenders beredning, och på sin sätesgård Löberöd, nära Lund, hade
dit nedfört en stor mängd arkivalier, dem han nyligen ärft efter sin
mor, och begärde af professorn i historia en medhjelpare vid dessa
handlingars ordnande och katalogisering. Lindfors sände den knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
