Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Wieselgren (d. 1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som skriftställare, nu som församlingslärare, snart som
nykterhetspredikant.
Vesterstads pastorat omfattade vid denna tid en befolkning af
omkring halft tredje tusental, med tvänne fornåldriga kyrkor, inga
skolor, många bränvinspannor och mycken uselhet, men ingen ordnad
fattigvård eller församlingsstyrelse. På allt skulle nu bot rådas. Vid
all undersökning om eländets rot stannade forskningen vid bränvinet.
Deri föddes fattigdomen, okunnigheten, osedligheten, lagbrotten. Det
var också husbehofsbränningens gyllene tid. Riksdagens utskott, som
1834 behandlade bränvinslagstiftuingen, förklarade tillverkningen af
denna vara för »jordbrukets förmånliga tillhörighet», och sjelfva
drycken kallades »ett behof för nationen». I frälseböndernas kojor i
Vesterstad, i den skånska skogsbygden, bildade sig Wieselgren en annan
åsigt om saken.
Han möttes med hat, med mordförsök af de arme suparne,
med hån och ovilja af ortens »bättre folk». Men hans kraft kände
lika litet gränser, som hans nit. Och elden i hans öga, skärpan i
hans röst, sanningen i hans ord, den aldrig trytande hjelpsamheten i
hans handlingar, outtröttligheten i hans verksamhet, allt detta beredde
honom snart väg till de fattige böndernas hjertan. Med herremännen
gick det vida långsammare.
Det var, bland andra, en olycklig bonde, som på det skändligaste
missbrukat sin ställning som familjefar, derför blifvit kallad inför
kyrkorådet och på allt sätt varnad och hindrad att fortfara i sin lastbara
vandel. Han beslöt hämnas. Hans hustru befaldes lägga sig sjuk,
presten skulle hemtas i sockenbud, och när han då kom, skulle bonden
stå till reds med yxan. Wieselgren fick sockenbudskallelsen, men
tillika en anonym varning. Naturligtvis verkade denna blott, att han så
mycket snarare gaf sig å stad. »Lägg bort yxan» – röt han till den
lurande bonden; han lydde. »Stig upp och gå i ditt arbete», befalde
han den föregifna sjuka. Hon lydde. Och så dundrade han väldigt
mot den eländige mannens onda afsigter och hårda hjerta, tills denne
förargad utbrast: »Det är tids nog att omvända sig, när man
kommer på sotsängen.» Detta sades, just som han hånligt bugande följt
presten ut ur gården. »Du får ingen sotsäng» blef ögonblickligen
dennes svar – och afsked. Få dagar derefter föll bonden, då han
full kom hem, i sin egen brunn och drunknade.
Nu trodde många, att den vidunderlige presten kunde profetera,
och hatet begynte efterträdas af fruktan. Men äfven denna känsla
vek snart för vördnad, och så småningom öfvergick denna i kärlek.
Redan efter fyra års verksamhet i den vilsekomna hjorden hade
Wieselgren väsentligen omformat dess skaplynne; han spridde tusentals biblar,
han inrättade en nykterhetsförening, han sökte påverka böndernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
