Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Hansson: Hermann Sudermann och „Sodoms Ende“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
och smärre estetiskt-tekniska oegentligheter, medan clen låtsat, som
om styckets bärande idé icke funnes till. Forklaringen härtill
er-håller man utan nämnvärd ansträngning. när man betänker, att
denna press var den liberala, det vill i Tyskland säga nästan det
samma som den judiska, samt att samma unge poet, hvilkens aktier
just på dess literära börs fått deras enorma varde, går hän och
skrifver ett teaterstycke, livari han, såsom han förut gjort med
re-servlöjtnanten men med den personliga sjelfupplefveisens bittrare
skärpa, afkläder, förlöjligar och piskar — juden.
Liksom i „Ara" utspelas dramat i intima konflikter emellan
tvenne skiljaktiga sociala lager. Motsatsen mellan „Hinterhaus"
och „Vorderhaus" från „Ära" återkommer i „Sodoms Ende" såsom
en motsats mellan den inhemskt tyska småborgarfamiljen och den
judiska börsverlden. Familjen Janikow är mer än familjen
Janikow, liksom huset Barezinowsky (med dess sidera minora af husen
Siisskind, Schönlein och Meyer) år mer än huset Barezinowsky;
och den konflikt, som uppstår vid det fusionsförsök, hvilket af
huset Barezinowsky anställes medels en ung man af familjen Janikow,
är icke allenast en konflikt mellan dessa tvenne enskilda familjer
och i hvilken målaren Willy Janikow går under med alla de sina.
Den motsättning, hvilken här af en diktare gjorts individuel och
konkret, är af samma art som den lilla snäckan, hvari man kan
höra hela oceanen brusa: den famnar hela det sociala kulturlifvet
i våra dagars Tyskland. Hermann Sudermann har i sitt nya drama
gripit det största ämne, som kunnat framte sig för en modern tysk
diktare; och derfor är ock efter min mening hans arbete, änskönt
långt ifrån af första rang som konstverk, af blifvande
kulturhistorisk betydelse. Ernst von Wolzogen har i en längre uppsats öfver
pjesen i Wienertidskriften „Deutsche Worte" framhäft, att det är
första gången som en tysk dramatisk författare vågat framställa
den moderne juden annorlunda än såsom en lustig biperson, till
allvarlig kritik, till tuktan, till förlöjligancle. Sudermann har bragt
den semitiska frågan på scenen, och med diktarens indirekta
figur-språk besvarat den med ett mene telcel. Att det varit just han,
som gjort det, gör den „moraliska gerningen" dubbelt modig och
dubbelt aktningsvärd. Det blef också ögonblickligen baisse i hans
aktier på pressbörsen.
Ola Hansson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
