Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Hansson: August Strindberg - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
hår. Hon kunde krama händer hårdare än mången man och
såg-folk stinnt in i ögonen. Hon rökte gerna cigarr ocli hade alls.
ingenting emot ett litet glas. Hon hade dugtiga armbågar, meel
hvilka hon trängde sig in i arbetsmarknaden, och en logik, för
hvilken mannens förstånd och vanliga tankelagar voro bosch.
Hon-tog studentexamen, höll föreläsningar, grundade tidningar. Det
började surra i luften med underliga ljud om mankönets uselhet
och kvinnans förtryck, om osedliga äktenskap och gift kvinnas,
eganderätt; och när männen omsider vaknade upp ur sin
middagssömn, satt det så tätt med emanciperade kvinnor på den svenska
parnassen som flugor på en sockerbit.
Det var Ibsen som genom sitt skådespel „Ett dockhem" gjort
de olyckliga äktenskapen till hufvudämnet i den skandinaviska
literaturen, och det var under honom som de skrifvande damerna i
Sverige stälde sig i stridsfylking under fältropet: „för den
förtryckta kvinnan!" Då skar plötsligt Strindbergs röst igenom kacklet.
Hvad han talade om ung kärlek var så rent och hvitt som en
brudslöja, och hvad ban visste berätta om orsakerna till olyckliga
äktenskap kunde säkerligen räddat månget ungt par från att begå en
eller annan obotlig dumhet. Men han sade om kvinnan och
köns-lifvet sådana saker som man nu en gång för alla icke ville höra,
just i dessa dagar, om det också vore klart som solen ocli sant
som guds ord. Han tyckte, att den moderna kvinnorörelsen gick
ut på att „frigöra" kvinnan icke endast från det påstådda
slafveriet under mannen, utan från sjelfva naturen, och att det moderna
kvinnoidealet var en otäck hermafrodit. Mot det nya slagordet, att
kvinnan skulle framför allt vara menniska, satte han den eviga
sanningen, att hon framför allt skall vara kvinna. Han menade tro
på, att det myckna skriket på „sedlighet" i sjelfva verket icke var
annat än en yttring af den naturstridiga asketism, som i tvåtusen
år rufvat på bottnen af den menskliga anden med sitt munkmörka
klosterkraf på köttets späkning. Han målade upp naturen, på en
väldig duk, i stora drag, med växter som befruktade hvarandra
och djur som parade sig, samt insatte Adam och Eva som
förgrundsfigurer. Han spelade sina stycken på gamla Pans egen
rör-pipa, och det fans jubel i dem och innerlighet och patos, men icke
kynism.
Med denna position i naturen kom Strindberg att se allting i
ny synvinkel, icke endast kvinnofrågan och könsspörsmålet utan
äfven samhället i dess helhet. Det tedde sig såsom en konstlad
hängande trädgård, hvilande på murkna stöttor samt invändes en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
