Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. Schück: Antikens undergång - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
H. Schiick.
kunna sätta den politiska medelnivån inom dessa parlament
öfver den politiska medelnivån i allmänhet, och skulle man
genom någon ny Krutkonspiration spränga alla dessa
storting och riksdagar i luften, så tror jag ej, att den politiska
degenerationen blefve synnerligen stor. För att komma fram
inom politiken behöfves det, och har alltid behöfts, dels vissa
yttre förutsättningar (en viss — hög eller låg — börd, vissa
politiska förhållanden o. s. v.), dels vissa egenskaper hos
intelligensen och karaktären, egenskaper, hvilka icke alltid
behöfva vara odeladt goda — ibland mod, ibland feghet, allt
efter omständigheterna. Somliga tider ha ej bruk för de
modiga, andra ej för de fega, och att en person icke lyckas
arbeta sig upp inom politiken, behöfver således blott visa,
att han icke passar för denna politiska kombination, ej att
han i allmänhet är politiskt oduglig.
De s. k. bästa finnas därför enligt min mening utbredda
inom samhällets alla klasser, och cle kunna ej utrotas med
mindre än att hela folket utrotas. Ett blodbad på dem, som
för tillfället sitta inne med makten, betyder blott, att man
ersätter dem med andra, kanske dugligare. Man halshugger
Ludvig XVI och hans män, och man bereder plats för Ney,
Murat och Karl Johan.
Jag vill då öfvergå till den lösning af’ det uppstälda
problemet, som enligt min mening är den riktiga, men innan
jag det gör, är det dock nödvändigt, att vi skapa oss en bild
af kejsartidens andliga fysionomi. Man föreställer sig ju
ofta denna tid såsom en period, under hvilken människorna
sjunka allt djupare och djupare i sedefördärf och otro, då
de lefde så att säga med snaran om halsen, utsatta för
kejsar-vanvettets alla blodiga nycker, och då de i vilda utsväfningar
sökte döfva sin fruktan eller sin lifsleda. Andra göra sig en
motsatt bild af denna tid. För dem är den döende antiken
ännu det fria tänkandets och den klassiska skönhetskänslans
tidsålder, som faller dels för barbarernas anlopp, dels för en
oförklarlig underklassrevolution, kristendomen, hvilken
liksom Eufemios i «Den siste Atenaren» sätter sin platta fot
på den sköna hjältegestaltens bröst.
Ingen af dessa åsikter er riktig, och frågan är, såsom
vi lätt skola finna, ganska komplicerad. Hvad först beträffar
det både under antik och modern tid så mycket omskrifna
«kejsarvanvettet», så har man mycket öfverdrifvit dess be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
