Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. Schück: Antikens undergång - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antikens undergång.
35
på en dagsresa ständigt nå fram till en ny stad, eller såsom
nu mången gång på samma dag passera genom två eller
tre städer liksom genom en enda gata–-Hela jorden
är klädd liksom i festklädnad, sin gamla dräkt, järnet, har
hon aflagt och hangifvit sig åt prakt, skönhet och lustbarhet.
Alla städer täfla om, hvilken som skall blifva skönast och
behagligast. Öfverallt skåda vi rännarbanor, vattenledningar,
propylæer, tempel, fabriker och skolor, och med fog kan man
säga, att jorden, som från början varit sjuk, nu är vorden
helbrägda. Städerna stråla i glans och skönhet, och jorden
är smyckad såsom en trädgård.
Mot denna ljusa målning kan väl ställas den, som
upprullas af moralisterna och satirikerna. Skulle man tro dem,
hade ingen ticl varit djupare sjunken i laster och brott, och
denna åsikt har troget upprepats af en följd moderna
historieskrifvare. Men redan den omständigheten att kejsartiden är
så bördig på hårda och rigoristiska sededomare, synes tala
till dess förmån. Under en moraliskt sjunken tid fördömer
man ej längre oseclligheten — man glorifierar den.
Menan-dros lustspel och Ovidius’ Ars Åman di äro därför långt
betänkligare för en tids moraliska anseende än Juvenalis
straffdomar. Betrakta vi blott vårt eget århundrade, har kanske
intet folk blifvit hårdare beclömt än clet engelska — jag
behöfver blott erinra om Thackerays blodiga satirer — men
moraliskt sedt torde väl ändå det engelska folket stå öfver
det franska, hvars författare endast sällan föra den sedliga
rigorismens talan. Ett folks och en tids sedliga ståndpunkt
bör snarast bedömas efter de ideal, af hvilka de äro mäktiga,
ej efter de laster, hvilka de fördöma, och i så fall torde
kejsartiden icke komma till korta inför antikens öfriga perioder.
För få tider har moralen haft større betydelse; cle frågor,
som diskuteras, äro företrädesvis etiska. Från en hög, ofta
abstrakt moralisk ståndpunkt fördöma satirikerna de
mänskliga felen och svagheterna, och ta tider kunna uppvisa tänkare
med en så sträng, ädel moral som en Seneca, en Epictetos,
en Tacitus eller en Marcus Aurelius. Visserligen ägde äfven
denna tid sina svåra moraliska lyten, som jag i ett annat
sammanhang får tillfälle att påpeka, men i det hela var
kejsartiden mera human i sin uppfattning än de äldre
kulturperioderna inom antiken. Vissa af moralisternas satser erinra
redan om kristendomens milda läror, om dess allomfattande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
