Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. Schück: Antikens undergång - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antikens undergång.
37
öfver osedligheten, utan vi böra vända oss till inskrifterna
och till Plinius’ brefsamling, som utan all tendens afspegla
samtidens lif, och vi skola då finna, att moralen sedan
revolutionsperioden och Augustus i det stora hela utvecklats
till det bättre.
Den religiösa känslan hade utan all gensägelse stegrats,
och denna iagttagelse kan göras, vare sig man riktar blicken
mot samhällets höjder eller mot dess dalar. Hvad kejsarne
beträffar fullföljde de i allmänhet Augustus’ religiösa politik.
Tiberius, som för sin personliga del visserligen var ganska
indifferent, höll officielt strängt på de religiösa formerna,
och Claudius var både bigott och vidskeplig. Med Nero, Otho
och Vitellius vände väl revolutionstidens moraliska och
religiösa nihilism tillbaka, men blott för ett decennium, ty med
Vespasianus återupptogs Augustus’ politik med förnyad kraft
för att icke mera öfvergifvas. Marcus Aurelius var ju nästan
ett hedniskt helgon. «För honom — säger Friedländer —
som icke ville lefva i en värlcl utan gudar, voro alla folkslags
gudar lika mäktiga och lika värda dyrkan. Vid
marcomanner-krigets utbrott lät han prester från alla länder komma till
Rom samt där utföra sina ceremonier. Med offer var han
så frikostig, att man en gång fingerade ett bref, som cle hvita
nötkreaturen (offerdjuren) skulle hafva skrifvit till honom och
i hvilket lästes: om du segrar, äro vi förlorade.» Och hvad
man än kan säga om de följande cæsarerna, indifferenta eller
tviflare voro de icke; några af dem tenderade snarare till
fanatism, och Julianus, den siste hedningen på kejsartronen,
var långt ifrån någon fritänkare eller filosof i gammal
bemärkelse, utan en ortodoxt troende hedning.
Vända vi oss till de bildade klasserna, så finna vi, huru
revolutionstidens ateism hos dem så småningom öfvergår till
religiöst bigotteri, och då deras åsikter klarast återfinnas i
den filosofiska litteraturen, sammanfaller denna utveckling
med filosofiens egen.
Kejsartiden hade beröfvat den bildade romaren
möjligheten att syssla med politiken och i stället hänvisat honom
på litteraturen och filosofien. De filosofiska teorier, som bäst
lämpade sig for män, för hvilka statslifvet var ett fridlyst
område, var epikureismen och stoicismen, och af dem hade
stoicismen de flesta beröringspunkterna med det romerska
lynnet. Men kejsartidens stoicism är ganska olika mot den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
