Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. Schück: Antikens undergång - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
H. Schiick.
äldre tidens. För republikens män hade filosofien dock mera
varit en skolöfning än en hela lifvet behärskande öfvertygelse,
en färdighet, som tillkom den bildade sällskapsmannen.
Under kejsartiden gick stoicismen väl tillbaka i tankeskärpa,
de metafysiska frågorna skötos nu mer än förut i bakgrunden,
och starkare än förut koncentrerade man sitt intresse kring
moralen. Men äfven här blef filosofien mindre en teori än
en praktisk lefnadsvisdom. «Själens läkemedel — skref
Seneca — hafva våra föregångare funnit; det som återstår för
oss, är att undersöka, när och huru de skola användas.»
Med filosof menades nu icke längre en tänkare, ännu mindre
en spirituell salongsmänniska, som förstod att röra sig med
några filosofiska termer, utan en god och ädel människa,
en «artifex vivendi». «Vi hafva allt för länge — skref Seneca
— hängifvit oss åt ordvrängerier, åt tomma disputationer-,
som endast medfört en gagnlös spetsfundighet. Men hafva
vi väl tid därmed? Förstå vi att lefva och kunna vi konsten
att dö?»
Detta var det första århundradets filosoftyp. Under det
andra hade ordet filosof snarare fått betydelsen af en from man.
Seneca hade ännu med ringaktning sett ned på
folkreligionen och bekämpat dess vanföreställningar, men i detta
fall stod han knappast längre på sin egen tids ståndpunkt,
utan snarare på den ciceronianska periodens. Redan tidigt
hade nämligen stoicismen visat tendenser att göra det
religiösa föreställningssättet vissa koncessioner. Man hade börjat
med att identifiera världssjälen, filosofiens «Gud», med
folkreligionens Jupiter, och så småningom hade man kommit
dithän, att man i de öfriga folkgudarna såg olika
manifestationer af den ende, filosofiske Guden. Stoicismen öfvergick
således till ett slags hednisk teologi, och den divergens, som
fanns mellan folkreligionen och filosofien, drog man sig för
att inse. Men stoikerna hade ännu för stor vördnad för
tänkandets vetenskap för att alldeles vilja göra denna till en
trons tjänarinna. Den filosofi, som uppstod på 100-talet,
neo-platonismen, hade däremot icke dessa skrupler, och dess
anhängare, Plutarkhos, Apulejus och andra, aksepterade icke
blott den romerska statsreligionen utan, i kanske än högre
grad, de orientaliska religionsformerna. Deras filosofi blir
ett slags världsteologi, som under sitt vida hvalf rymmer
jordens alla olika religioner. Öfverst tronade den ende Guden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
