Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. Schück: Antikens undergång - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anlikens undergång.
39
världens skapare och upprätthållare, men mellan honom och
människan placerade de mytologiens alla gudaväsen, som
således fingo göra tjänst såsom ett slags änglar eller helgon.
Men viktigare än denna teologi är ett annat faktum, som
vi kunna iakttaga redan hos Seneca samt ännu mer hos
hans yngre samtida Musonius Rufus och Epiktetos. Hos
dem erhåller nämligen filosofien en innerlig, mystiskt religiös
färgton, som den förut ej haft. Filosofen tänker icke längre,
utan han ber. — «Gör med mig, hvad dig lyster — med
dessa ord vänder Epiktetos sig till sin «Gud» — jag böjer
mig för din vilja, och jag hör dig till. Jag spjärnar ej mot
det, som du i ditt domslut utstakat. Led mig dit, du vill.»
Denna innerliga religiositet stiger än mer hos Marcus
Aurelius och den nästan pietistiske P. Ælius Aristides, och med
Apulejus öfverskrider den redan den religiösa mysticismens
gräns. Det är icke nog att säga, att dennes tid var religiös
— den var nästan lika krast vidskeplig som medeltiden. Man
trodde på orakel, undervärk, spådomar och drömmar, och
mot kristendomens dogmer kunde antikens siste «filosofer»
i själfva värket blott uppställa andra. Kristendomens seger
var därför icke trons seger öfver tänkandet, ännu mindre
cless seger öfver indifferentismen, utan det var en dogmatisk
religionsform, som utträngde en annan 1.
Hos de lägre klasserna, som ej berördes af filosofien,
är utvecklingsgången likväl den samma som inom de högre.
Revolutionstidens skepticism hade naturligen mindre berört
de romerska slafvarna och småborgarna, och deras kult af
larerna och andra rent romerska guddomligheter hade i det
1 En historia, som läses hos en af 200-talets författare, Ælianus, torde
bäst belysa, huru nära medeltiden redan nu stod. Den handlar om en
tupp, hvars fot blifvit skadad. «Såsom mig tycktes på Asklepios’
till-skyndelse — berättar Ælianus — hoppade ban på ett ben inför Herren
(d. v. s. gudens bildstod), och du på morgonen en lofsång uppstämdes
för guden, stälde ban sig i sångarnas rad, som om hans plats blifvit honom
anvisad af korföraren, och då försökte han, så godt han förmådde, att
sjunga sin fågelsång, harmoniskt instämmande i de andras kör. Men
medan han stod på det ena benet, sträckte han det andra skadade och
lemlästade benet fram, liksom ville han därmed beteckna sitt lidande.
Så sjöng han till sin frälsare, så kraftigt hans röst medgaf, och anropade
honom att åter skänka honom fotens bruk. Sedan han därefter blifvit
botad af guden, slog han med vingarna, sträckte på halsen, reste kamm
såsom en stolt krigare, och «betygade på så sätt försynens makl öfver de
oförnuftiga kreaturen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
