Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. Schück: Antikens undergång - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antikens undergång.
47
många andra frigifna kunde skryta med liknande
förmögenheter. Deras palats voro de dyrbaraste i Rom och vanligen
inrättade med en skrytsam, pösande prakt.
Det var från dessa element, som Italiens nya folkstock
företrädesvis rekryterades. Men följden däraf är lätt att inse.
Hade orientens bättre element öfverförts till Italien, hade
kulturen sannolikt därigenom blott fått en ny lifskraft. Nu
däremot var det Orientens sämsta element, som
omplanterades i romersk mark. De forna latinska slafvarne,
plebe-jernas stamfäder, hade lärt sig ordning, flit och
yrkesskicklighet, de hade lefvat i sin herres «familia», och de hade haft
samma gudar och samma moraliska begrepp som denne. Af
dem hade det också uppstått ett kraftjgt och sedligt släkte.
Men dessa orientaliska slafvar hade systematiskt
korrumperats, innan de erhållit friheten, de hade initierats i de
uslaste sidorna af clet romerska lifvet, de hade insupit förakt för
människovärdet, lärt sig att smickra, krypa och ljuga, och
det var detta s lafs in ne, de gåfvo sina efterkommande
i arf.
Från dem är det tvifvelsutan som kejsartidens stora
moraliska lyten härröra, de lyten, som jag förut endast
antydt, men som i viss mån kunna motivera de hårda omdömen,
som uttalats om denna period.
Kejsartiden var den moraliska feghetens tidsålder. Under
Claudius voro kejsarens «frigifne» så godt som
envåldshärskare, och äfven under de goda kejsarne hade dessa
moraliskt tvifvelaktiga existenser ett otillbörligt inflytande.
För dessa råa och pösande uppkomlingar kröpo statens
främsta män och behandlade dem hardt när som högre
väsen. At Pallas voterade senaten de pretoriska insrgnierna
och en äreskänk på 15 millioner sestertier, och senatorn
Vitellius, ett mönster af kryperi och feghet, fader till
kejsaren med samma namn, hade t. o. m. bland sina husgudar
uppsatt bilder af Narcissus och Pallas. Men Vitelliernas
egen stamsaga är karaktäristisk för denna tid. Den första
Vitellius var en frigifven skoflickare. Hans son blef en rik
procentare, dennes son senator, och med den fjärde
gerterationen besteg den frigifne slafvens ätt kejsartronen.
Kryperiet för kejsaren och hans frigifna upprepades i
mindre skala i hvarje hus af någon betydenhet. Utom af
slafvar omgaf hvarje förmögen romare sig med en hop af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
