Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. Schück: Antikens undergång - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
H. Schiick.
klienter, f. d. frigifna eller afsigkomna, fattiga medborgare,
hvilkas enda göra bestod i att «uppvakta» patronen d. v. s.
att såsom sysslolösa statister slöa bort sin dag i hans atrium,
följa honom, när han behagade begifva sig ut, och, om
lyckan var god, «spela folk» vid hans middagar, där de då
hugnades med de sämsta bitarne och det suraste vinet samt
maltraeterades och hånades icke blott af husets herre utan
äfven af dennes slafvar. Tidigt gå morgonen, i regn och
slask, måste de begifva sig hemifrån för att i tid vara framme
vid patronens lever; ofta måste de, huttlande af köld, vänta
utanför, innan portvakten behagade öppna för dem, och
sedan hade de att motse en hel dag af förödmjukelser.
Hvarför? För en drickspenning, som på Martialis’ ticl
belöpte sig till omkring 6 sestertier (vid pass en krona) samt
då och då några aflagda kläder. Detta klientelväsen var
således icke blott lättjans och sysslolöshetens plantskola;
det var äfven den moraliska feghetens, och Martialis lif och
dikter visa oss, till hvilken lumpenhet en dylik klient kunde
sjunka ned. Orientens slafsinne hade nu öfverförts till Rom.
Denna feghet, förberedd trappsteg för trappsteg i
samhällets rangskola, kulminerade i senaten. I värkligheten
var senaten visserligen den egentliga regeringen, men olyckan
var, att dess och kejsarens maktsfärer aldrig voro lagligen
begränsade mot hvarandra. Under äldre tider var därför
senaten den enda myndighet, som kejsarne fruktade och
misstrodde, och under de dåliga kejsarna var det företrädesvis
mot senaten, som det monarkiska despotlynnets nycker
urladdade sig. Om senaten kan det därför sägas, hvad som
icke kan sägas om andra samhällsklasser: den lefde
värk-ligen med snaran om halsen, och följden häraf blef en
gränslös feghet. Då kejsaren talade, afbröts han af ursinniga
bifallsrop, liksom ur stånd att stäfja sin hänförelse, störtade
man upp från sina platser och kastade sig för näns fötter.
Man sökta gissa sig till hans önskningar, voterade
hedersbetygelser åt hans gunstlingar och fördömde utan tanke på
rätten alla hans tiender. Aldrig börde man ett manligt ord;
de själfständiga naturerna inskränkte sig till att tiga eller
hålla sig borta från senatens sammanträden. Direkt
opponera vågade icke ens de, och ett allvarligt motstånd mot
ett kejserligt förslag syntes så otänkbart, att en fronderande
senator, som var för stolt och för ärlig att rösta med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
