Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. Schück: Antikens undergång - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antikens undergång.
49
servila hopen, häldre själf förkortade sitt lif, än han vågade
taga till ordet för sin öfvertygelse; en senator dog t. o. m.
af förskräckelse, då han befarade, att han ådragit sig
Tiberius’ misshag. Och äfven män som Seneca kunde af
moralisk feghet nedlåta sig till rena lumpenheter. När Nero
dödat sin moder och det officielt hette, att hon, efter at hafva
konspirerat mot sonens lif, själf förkortat sina dagar, skref
Seneca i Neros namn ett bref, i hvilket han gaf ett uttryck
åt mördarens sorg öfver moderens död. Det var i detta bref,
de hemskt hycklande orden förekomma: salvum me adhuc
non credo, nec gaudeo.
Och denna feghet existerade ej blott under de dåliga,
utan äfven under de goda kejsarne, då en opposition kunnat
vara ganska oskadlig.
Man har med rätta påpekat, att denna feghet ej blott var
af moralisk art. Den sträckte sig också till tankens egen
värksamhet. Också dess frihet bands af samma slafsinne.
Trots allt sitt materiella välstånd har denna tid ej att
uppvisa en enda praktisk uppfinning, den har ej gjort en
enda vetenskaplig upptäckt och den har en redan döende
tidsålders okritiska vördnad för forntiden. Det är mot denna
stora och ärorika forntid, som satirikerna och moralisterna
blicka tillbaka, och aldrig våga de att käckt skåda hän mot
framtiden. Tanken att man skulle komma utöfver denna
forntid förefaller orimlig, och man nöjer sig med att säga
om, hvad som redan århundraden förut blifvit sagdt. Ser
man på cle rhetoriska deklamationerna, är det, som om
forntiden ej ens existerade. Talen handla ständigt blott om
fingerade händelser i forntiden, aldrig om värkliga tilldragelser i
rhetorns egen tid. En bjuder t. ex. på ett tal, som
Demosthenes kunde hafva hållit efter slaget vid Khaironeia, en
annan låter samme store talare försvara sig mot beskyllningen
att hafva blifvit mutad af perserna, en tredje sysselsätter sig
med frågan, huru man skulle behandla de vapenlösa
spar-tiater, som från Sphakteria återvände till Lakedaimon o. s. v.
Det var fortfarande blott minnena från Greklands storhetstid,
som spökade i deras hjärnor. T. o. m. språkligt anslöto de
sig till författare, som lefvat århundraden före clem. Ej ens
inom filosofien, som dock mer eller mindre intresserade de
flesta, uppstod ett enda nytt system, om man undantager den
halft orientaliska neoplatonismen, utan äfven här nöjde man
4- — Samtiden. 1900.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
