Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. Schück: Antikens undergång - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
H. Schiick.
sig med att reproducera forntiden; bland alla de många ädla
•och sedligt stora personligheter, som under kejsartiden egnade
sig åt filosofien, fanns ingen enda djärf och fördomsfri
tänkare, ingen som vågade att vandra oförsökta stigar. På
samma sätt är det inom den bildande konsten. Skulptören
kopierar troget cle förkristliga århundradenas konst,
mångfaldigar i det oändliga Praxiteles’, Polykleitos’ och Lysippos’
statyer, men, undantager man Antinousgestalten, kan han
ej åstadkomma ens en variation af dessa gamla typer. För
hvarje sekel, som går, blir äfven det tekniska utförandet allt
sämre, och redan ett århundrade innan barbarerna eröfra
Rom, är konsten fullkomligt barbarisk. Man förmår
knappast att utmejsla en kolonn, utan nöjer sig med att for de
kristna basilikorna helt enkelt röfva byggnadsmaterialet från
de hedniska templen. Öfverallt således intellektuell lättja och
slafsinne.
En annan yttring af denna degeneration var den förfärande
folkm i n skn i ngen.
Det asketiska åskådningssätt, som nu i vissa kretsar
började göra sig gällande, kan ej hafva haft något nämnvärdt
inflytande härpå. Mera betydde den starka emigrationen.
Men äfven denna ersattes delvis af en motsvarande slafimport,
och folkminskningen kan för öfrigt iagttagas icke blott i
Italien, utan äfven, om än i mindre grad, i provinserna. Orsaken
låg djupare. Driften att fortplanta sig är ju en yttring af ett
folks lifskraft, af dess begär att lefva, och denna lifskraft
hade antikens greker och romare förlorat. De flesta sökte
att undandraga sig äktenskapets obehag, och om man gifte
sig, begränsade man sin afkomma till ett eller två barn.
Hur sällsynt ett större antal var, visas bäst däraf, att då
Plinius skall anföra ett exempel på en förnäm romare, som
haft sex barn, nödgas han gå tillbaka ända til Gracchernas
tidsålder.
Ett folk, inom hvilket detta s. k. tvåbarnsystem tillämpas,
är naturligen dömt till undergång eller hänvisadt till de
tillskott, som immigrationen kan tillföra, ty för det första —
och detta gälde särskildt Rom — är det ju en mängd
personer, som alls icke gifta sig; vidare äro ju flera äktenskap
barnlösa och för det tredje dör ju en mängd barn, innan de
vuxit upp och efterlämnat någon afkomma.
Så länge Italiens folkstock företrädesvis ökades genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
