Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. Schück: Antikens undergång - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
H. Schiick.
fem romerska fot (1,48 meter) gält också hos en soldat som
en respektabel längd, och den legion af iclel sexfots-folk, som
Nero bildade, bör hafva väckt lika stor beundran som
sedermera Fredrik Vilhelm I:s jättegarde. Men sedermera kunde
man fordra ett minimum af 5 fot och 7 tum (= 1,65 meter)
och för elittrupperna t. o. m. 10 tum (= 1,72 meter), under
det att måttet i tyska armeen blott var 1,57 meter och 1893
efter franskt mönster t. o. m. nedsattes till 1,54. En ny krigisk
ungdom hade, liksom Kadmos’ draksådd, hastigt skjutit upp
ur jorden, och man kan vara viss på, att den icke sugit sina
lifssafter ur den grekiskt-romerska nationens förtorkade rot.»
Ett annat faktum pekar åt samma håll. Under hela
kejsartiden ända fram till Marcus Aurelius ansågs tre barn
såsom en synnerligen stor afkomma och såsom bekant
medförde detta antal vissa rättigheter för familjefadren, den s. k.
jus trium liberorum. Men redan under Septimius Severus
kunde antalet höjas till fyra, för provinserna till fem.
På den italienska kulturen måste naturligen detta nya
folkelement utöfva ett afgörande inflytande. Inom litteraturen
spåras denna invärkan väl föga. Redan med 100-talets slut
var den latinskt-grekiska litteraturen så godt som död, och
de nya, halfvilda immigranterna voro ej danade att ännu på
många generationer afgifva några litteratörer. Snarare
bidrogo de till att ytterligare barbarisera det svagt spirande
litterära lifvet. Men på statslifvet^ område var deras
inflytande desto större.
Romarens stora insats i kulturen hade varit hans
eminenta statsbildningstalang, hans förmåga att böja den
individuella viljan för statens myndighet. Under kejsartiden hade
detta sinne förmält sig med orientalens politiska liknöjdhet
och trälaktiga undergifvenhet för makten, och den romerska
staten hade då nästan haft karaktären af en orientalisk despoti.
Med germanerne kom ett alldeles motsatt åskådningssätt.
Deras styrka var deras kraftigt utvecklade individualism,,
deras personliga frihetsbegär, som ännu så länge blott yttrade
sig i rent själfsvåld i förhållande till all borgerlig ordning.
Jämföra vi nu i politiskt hänseende de båda första
århundradena inom kejsartiden med de båda följande, finna vi en
märkbar skillnad. Under de båda förra råda fred och
borgerlig ordning, under de båda senare förekomma däremot
ständiga militärrevolter, pronunciamenton och inbördesfejder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
