Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Gustaf III - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Schiick.
tygad om, icke blott att Gustaf Adolf var son till stallmä
staren Munck, utan ock att förhållandet mellan denne och
drottningen arrangerats af konungen själf. En dylik öfver
tygelse visar bäst, hvad man i den närmaste omgifningen
trodde om Gustaf 111. Man kan därför förstå de skarpa om
dömen, som fällas öfver honom äfven af de s. k. gustavia
nerna, d. v. s. af hans intimaste förtrogna. «Min ömt sak
nade vän Adlerbeth berättar statsminister von Engeström
som var den mest opartiska man jag vet och som kände
honom, sade mig vid min återkomst till fäderneslandet 1792
efter konungens död: Bror, det fanns intet enda ärligt hår
på honom,» och denna uppfattning stämmer alldeles öfverens
med den, som uttalas i en «Konung Gustaf III:s karaktäristik»,
hvilken finnes tryckt bland Adlerbeths memoarer samt äfven
ansetts vara författad af honom. På sista tiden har väl för
fattarskapet blifvit ifrågasatt, men som det synes mig på
otillräckligt skäl, och i hvarje fall är porträttet gjordt af en
skarp iakttagare, som stått konungen nära, som åtminstone
i motsats mot Hamilton och Fersen söker att göra
honom rättvisa och som icke kan räknas till de gustavianska
pamflettisternas klass. Några utdrag ur denna skildring för
tjäna därför att här anföras:
«Denne herre egde det lättaste begrepp, det starkaste
minne, den rikaste uppfinningsgåfva; beläsenhet, smak, be
lefvenhet, vältalighet. Ingen prins har med mera värdighet
talat från en tron, ingen i enskilta lefnaden varit älskvärdare.
Ingen har bättre förstått konsten att utan förolämpande gifva
ett afslag; ingen att mera tillfredsställande meddela ett obe
stämdt löfte. Derföre intog han ofta sina ovänner med sin
artighet och sina behagande manér. Honom kan ej bestridas
skarpt och omfattande öga att se saker i stort och i en blick,
fin människokännedom och statsklokhet, rådighet, stånd
aktighet, välde öfver sig själf i motgångar och när han trodde
det behöfvas. Däremot var hans hjärta utan uppriktig dygd,
utan sannskyldig känsla för andra än honom själf. Eder,
löften, lagar ansåg han för nyttiga band på en enfaldig menig
het; de tjänte mer att pryda hans tal än att styra hans gär
ningar. En opartisk eftervärld, som dömer honom
efter gärningarne, skall i dem finna spår af ett lysande, men
ej riktigt snille, ett lättsinnigt, men icke hardt hjerta.
Sällan har en prins med förstånd varit begärligare på smic-
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
