Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Krogvig: Gustaf Fröding - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Fröding.
værre i Karlstad. For Fröding faldt det endnu vanskeligere,
fordi han i hjembyen skulde leve i nærheten av en selskaps
kreds, som han ved opdragelse og familieforbindelser tilhørte,
men «från hvilken han kände sig utesluten, och hvilken han
likväl åtrådde alt tillhöra, ehuru han ändå halsstarrigt bort
stötte hvar och en från sagda krets, som med sympathi ville
hjälpa honom alt inträda i densamma».
Den avg j ørende aarsak til hans melankoli, der efter
haanden gik over til fuldstændig selvopgivelse, var dog det
ringe held han hadde med sine literære forsøk. Som oven
for er sagt. var det ham umulig at tinde sig tilrette indenfor
den herskende literære skole, men at bryte med den og gaa
sin egen vei evnet han heller ikke. «Han fann sina försök
odugliga. Hans lif tycktes mynna ut i tystnad och pessimism,»
siger hans biograf Ruben G:son Berg.
Det var utvilsomt i sisste øieblik han kom ut av disse
forhold, da han i 1889 gjennem en liten arv blev sat istand
til at lægge sig ind paa en nervekuranstalt ved Görlitz i Schle
sien. Her gjennemgik han en krise, som han har skildret i
«Hydra» et av digtene i «Guitar och dragharmonika»,
hvor det heter.
«Det var i feberns tid jag drömte det
jag låg på marken med det ena knät,
hon höll mig pressad hårdt i sina slingor.
Som kautschukfjättrar låg det om mitt bröst,
till skrik och rossling blef min röst,
Och dödskall kyla kom i hvarje lem.
jag var betäckt af slepprigt slem
och för mig själf jag måste vämjas.
En dunkel tanke i min hjärna brann:
det är det lågas makt i människan,
det kan, det skall, det måste tämjas!
Jag gaf mig ej, jag reste mig på nytt,
i hvarje muskel kom den kraft, som flytt
hvad rör det mig, om tusenden bele mig!
Dock sjönk jag åter, hjärtat låg i press,
och «bravo, bravo, n}-e Hercules»,
ljöd folkets han dock skall jag aldrig ge mig!»
min blick var skymd af etterskummets flingor.
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
