Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Rudberg: Antika urtidsteorier - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antika urtidsteorier.
livet, var och hur i dikten han än velat placera denna
episod. Tiden börjar med den gyllne åldern under Kro
nos, då människorna leva länge, utan smärta, lidande och
åldrande, och dö som i sömn, då jorden av sig själv ger allt
i rikt mått, då de döda bli dämoner, de levandes väktare.
Silveråldern står redan lägre, med kortare liv trots hun
draårig barndom, lidande, övermod och gudlöshet. Koppar
åldern medför Åres’ välde, strid och vapen, hårdhet, kött
ätande och en dystrare död. Så sker ett avbrott i förfallet
genom he roe r nas ålder, insatt av kronologiska skäl, för
att bereda plats för sagans storheter, som stå diktarens tid
jämförelsevis nära, hjältarne från Troia och Thebe, som
efter döden flyttats till de saliges öar. Nu är järnåldern
inne med sina ständiga lidanden, lossandet av släktskapens
och trohetens alla band, med förakt för gudar, ed och rätt,
tills slutligen Aidös och Nemesis lämna jorden ett motiv,
som också är känt i senare dikt.
Pessimismen kommer åter i den joniska filosofien,
men här äro vi inne på forskningens område och den andra
tankeserien. Däremot går Empedokles i sin poetiska för
kunnelse (Pieningssångerna) i Hesiodos’ spår. Han lär en
gyllne ålder, då Kypris härskade, ej Åres och stridslarmets
gud, då blodiga offer ej ännu förekommo, utan otfer av
djurbilder, salvor och vällukter, då intet liv togs, då alla
varelser voro tama och vänskap förband allt levande. Dessa
lärors profet, Pythagoras, prisas i höga toner. De
orphiska och pythagoreiska teorierna hade ju ett prak
tiskt syfte: ett vegetariskt liv, men att de sökte stöd för sina
bud i en gyllne urtid, visas av dessa motivs ständiga sam
mankoppling i senare tid, hos Platon och Theophrastos såväl
som hos Varro och Ovidius.
Om komediens land av mjölk och honung har jag
redan gjort en antydan. Visserligen kan en Eupolis ironisera
över tron på den gyllne åldern, men oftast är det väl ej
forntiden, som åsyftas, utan landet Utopia, räddningen åt
minstone i drömmen från tillvarons hittra nöd. Det ligger
mycket av socialt program under dessa fantasiens utsväv
ningar, liksom ock i den sociala romanens fabelland:
Theopompos’ meropiska stat, Euhemeros’ Panchaia eller
Jambulos’ Solstat det måste medges efter Pöhlmanns,
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
