Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Samtids-porträtter - Baraguay d’Hilliers, Achilles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då februari-revolutionen öfverraskade Frankrike och verlden,
befann sig d’Hilliers såsom befälhafvare för en division i Besançon.
Ledru Rollin’s röda utskickade hade valt denna stad till ett af sina
högqvarter; men de hade dervid glömt general d’Hilliers. Dennes
energi antog en så hotande karakter, att de röda drabanterna i
största hast rymde fältet, och frigrefskapets tacksamma inbyggare
valde Baraguay d’Hilliers till sin representant. Han var medlem
af båda nationalförsamlingarna och utöfvade, såsom en af det stora
ordningspartiets ledare, ett betydligt parlamentariskt inflytande. Med
Cavaignac var han i dåligt förstånd och bemötte segraren i
juni-drabbningen åtskilliga gånger med bestämd ohöflighet. Han kunde
icke fördraga, att en yngre officer, som han så länge hade sett
långt under sig, nu stod öfver honom. Hans förhållanden till
prinspresidenten togo den vändning, att han slutligen blef vald till
öfverbefälhafvare för de mot romerska republiken bestämda
trupperna. Detta val var ieke angenämt för det ultramontana partiet,
och de uttömde sig i anspelningar på honom för hans gudlöshet.
Att han råkade i åtskilliga konflikter med den återupprättade
andliga styrelsen, förbittrade hans mäktiga motståndare ännu mer; och
inom kort tid derefter blef han återkallad från Italien. — Ett år
efter sin återkomst inträdde han som militärbefälhafvare af Paris i
Changarnier’s ställe. Man drog deraf den slutsats, att han
erbjudit prins-presidentens personliga politik sin tjenst; men så
förhöll det sig ej. Antingen han erhållit diplomatiska varningar med
afseende på framgången deraf, eller att han hade andra
betänkligheter mot statskuppen; nog af, han afträdde från sin post.
Under decemberdagarne år 1851 såg man honom icke bland de för
Louis Napoleon stridande och icke heller bland de mot honom
protesterande generalerna; och äfven sedermera höll han sig afsides
derifrån. Sodan den nya makten fullkomligt hade befästat sig, blef
han fastare i sina bonapartistiska tänkesätt och antog en af
vice-presidentsplatserna i senaten. Ar 1853 afgick han som sändebud
till Constantinopel, der han under förberedelserna till orientaliska
kriget spelade en mera militärisk än diplomatisk roll. Den tid,
som andra ambassadörer använda till intriger, använde han till
mi-litäriska inspektionsresor, till uppsättande af betänkanden
angående bästa användandet af de turkiska stridskrafterna och dylikt. Den
första diplomatiska förveckling, i hvilken han råkade, löste han så,
att han lät säga sin motståndare, att den hand, i hvilken han
plägade hålla pistolerna, blifvit skonad i Leipziger-slaget. Efter
full-ändadt uppdrag var han ej längre behöflig i den turkiska hufvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
