Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A. (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
motiverat sin ansökan från statskyrkans bekanta sorgliga tillstånd,
tilläde de: ”Om den tro vi i denna menighet vilja bekänna och om
det förhållande hvari vi önske stå till konung och fädernesland,
vilja vi icke närmare utveckla oss, enär vi hoppas, att redan den
önskan att få pastor Grundtvig till vår prest måste vara hela
Danmark en borgen för att intet samfund skulle kunna stå i ett
hjert-ligare förhållande både till den lutherska kyrkan och till det
danska folket.” Vid denna ansökan voro förklaringar af båda de resp.
presterna, att de voro redo att åtaga sig befattningen, jemte
följande ord af G. bifogade: ”Jag förklarar och betygar, att efter den
erfarenhet jag i 25 författareår och i 20 embetsår gjort och med den
grad af kristlig upplysning jag uppnått och många gånger
ovederlagd har utvecklat, är en kyrklig skiljsmessa mellan de
gammaldags Lutheraner och de nymodiga oundvikligt nödvändig, och det
likaså mycket för borgerlig enighets och fri vetenskaplighets som
för den kristliga samvetsfrihetens och den menskliga ärlighetens
skuld . . . och jag ser då icke rättare än att skilj smessan sker på
lämpligaste sätt, när det tillätes de prester, hvilkas samvete icke
längre tillåter dem att bekläda embete i statskyrkan, att derifrån
utgå med deras, många eller få, åhörare, och i kyrkligt hänseende
sörja för sig sjelfve .... Det är allom veterligt, att jag i mer än
20 år med mun och penna arbetat på att bringa statskyrkan till
dess förlorade öfverensstämmelse med lagarnes föreskrift och de
symboliska böckernas klara innehåll; men då nu det oaktadt
omständigheterna så sällsamt invecklat sig, att just vi måste anhålla
om tillåtelse att utträda ur statskyrkan, så är det klart, att å ena
sidan äfventyrar staten icke det minsta vid att inrymma en så
billig önskan, och å den andra skulle ett afslag sätta regeringen i den
obehagliga ställningen att bruka hårdhet mot dem i statskyrkan som
dock onekligen hafva lagen och historiens berömlige (priselige)
vittnesbörd århundraden igenom för sig.” Remitterad från det kongl.
cancelliet till biskopens och prostarnes utlåtande, afstyrktes
naturligtvis denna ansökan, och det af H. G. Clausen i fördömmande
ordalag. Det kunde ej vara tvifvel underkastadt, hvad parti
regeringen skulle taga: hon fann den förutsättning, hvarifrån de
sökande utgått, lika obevist som förnärmande, och tvänne borger smän,
som inlemnat ansökningen, blefvo uppkallade för biskopen, att han
skulle öfvertyga dem om det ogrundade och otillbörliga i deras
begäran. Den 2 Febr. 1832 utföll det nådiga af slaget derpå, och detta
afslag fann G. så afgörande, att han få dagar derefter för första
gången infann sig i den församling som hölls på ”Kalkbrännerier-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
