Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Större uppsatser - Några nutidens företeelser inom modersmålet. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(supiner) invid hvarandra (”jag har ej kunnat gått”) i stället for
particip och infinitiv (jag har ej kunnat ga), såsom redan sjelfva
språkets logik fordrar.
Vi måste således reservera oss mot det yrkande, taget i
allmänhet, att det nu herrskande talspråket bör sättas i stället för
det nu*gällande skriftspråket, hvilket åtminstone i dylika fall, som
röra syntaxen, måste blifva mönstret. Vi skynda dock att tillägga,
att den skriftställare, hvars afhandling i ämnet vi här tagit till
utgångspunkt, endast tar i betraktande Formläran. Hr v. Krsemer
förklarar nemligen uttryckligen, att det är enBamt talspråkets
formlära, han vill se tillämpad, men att han, åtminstone tills vidare,
alldeles lemnar å sido de olikheter, som uppkomma mellan
tal-och skriftspråket genom den mindre konseqventa stafningen och de
till följe af beqvämlighet (eller vårdslöshet) vid hastigt tal i bruk
komna förkortningarna. Dessa detaljer kunna väl ock med skäl
anses vara, jemförelsevis, af underordnad vigt; hvilket deremot
ingalunda är fallet med Satsläran, hvars tillämpning i talspråket i
så många fall (bland annat i afseende på ordens ordnitog, rätta
användandet af de reflexiva pronominerna ”sin, sitt, sina”, m. Ur.)
afviker från skriftspråket och dess grammatiska reglor. En annan
brist i afhandlingens gång och genomförda bevisning är den, att
Hr v. Krscmer aldrig rätt bestämmer, hvad han rätteligen förstår
med talspråket, annorlunda än, att han ”menar det ordentliga
talspråket”, — men, frågar han sjelf strax derpå, hvar är gränsen?
Denna fråga besvaras dock endast undvikande, i det författaren
säger: ”Denna gräns är kanske ej så svår att uppdra, som man
i allmänhet föreställer sig, om man blott icke ständigt, förblandar *
tre olika saker”, nemligen, som nämndt, Formläran med iäran om
stafhing och undersökningarna om Förkortningar.
En ledning för uppfattande af författarens plan i detta
hänseende får man i alla fall af de punkter, till antalet fyra, i hvilka
han uppställer de skiljaktigheter * han förefnnnit mellan Tal- och
Skriftsvenskan, i hvilken senare han framför allt påyrkar de
tvän-ne förenklingarne, att verbernas personaländelser b(h’a försvinna
(genom att upptaga talspråkets former: ”vi kommer, ni går” o. s. v.)
och att bestämda pluralen af neutrala substantiver, som slutas på
konsonant, skola bildas genom ändeisen — ena i stället för — en
(”brukena”, ”husena” i st. f. bruken, husen o. s. v.). Hvad som
åter mindre bestämdt påyrkas, af det Bkäl, att talgrammatikan i
dessa fall ej ännu riktigt konstaterat sig, är de tvänne följande
punkterna: borttagandet af de konjunktiva formerna (med un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
