Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Större uppsatser - Några nutidens företeelser inom modersmålet. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dantag af ”vore” och några andra) samt användandet af
prono-minet den (i st. f. ”han” och ”hon”) om opersonliga föremål. —
Vid yrkandet på upptagande af dessa talets former tillägges
visserligen i parentes, att ”deraf följande syntaktiska reglor” skulle följa
med; men de få delar af Syntaxen, som tillhöra de nyssnämnda
detaljerna af Formläran, fylla ingalunda hela sferen af olikheter
mellan skriftspråkets och talets syntax, —- såsom redan ses af
of-vanstående exempel dels af en enstaka felaktighet, dels af en hel
afdelning af Satsläran.
Och äfven i Formläran torde ännu flera olikheter mellan
Tal-och Skriftspråket böra upptagas, såsom antingen allmänt vedertagna
eller ock på väg att blifva det: de förra hade ju icke här bort
förbises; oeh rörande de senare blir det af vigt att få afgjordt,
huruvida de böra tillbakaträngas af skriftspråket eller få fritt lopp
att utveekla och sprida sig* Vi anföra här dem, som för
ögonblicket falla oss i minnet:
det i talet vanliga bortkastandet af bestämda ändeisen — en
yid substantiver, som slutaB på — n (”Ton är för svag”, ”Jag
skall dyka ner till botten”), hvilket väl ej kan räknas till förkort”
Ringar;
den förlängning med stafvelsen — er, som i dagligt tal före’
kommer vid adjektiver, särdeles de enstafviga, i obestämd form
(”Han är riker karl”), hvilket tillägg, ehuru fult och onödigt, dock
alltmera nyttjas;
supiner utan vokalförändring af sådana verber som Dricka,
Brinna, Hinna (”Jag har drickit eller dricki för mycket”, ”Det har
jag inte hinni med”), bvartill komma på lika sätt bildade former
af supiner på — t utan föregående konsonant (”Jag har inte
glöm-mit eller glömmi bprt dej”, ”Hur länge, har det blödif”), vidare
eälji för ”sålt”, havi (mycket vanligt) för ”haft”, o. s. v.;
imperfekt på — de af vissa starka verber (bärde, skårde,
hällde),, en formbildning, som synes naturligare än de reguliera,
då man ständigt hör barn vara mest benägna för den förra, mot
akriftgramm^tikan stridande;
förvexlingen af supin på -r- it med passiva participets neuter
på — et (”Det här tyget är stulit”, ”Papperet är fuUskrifvit”), —
så att den rätta formen på — et, om man noga ger akt, nästan
aldrig får höras*);
- Vi Teta väl, att Hr v. Krm mer förkastar det olika skrifsättet af: ”djuret
har stupat" och ”djuret är slwpadt", emedan det stödjer sig på en ”skillnad
mellan ett inbillad t, så kalladt supinutn och det verkliga neutrwn af pret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
