Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Samtids-porträtter - Saphir, Moritz Gottlob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fin qvickheter; bland 100 kanske 99 dåliga, men då ersätter den
enda goda alla de öfriga! Nu är detta annorlunda i Berlin; i
”Kladderadatsch” arbeta ofta 100 man på en qvickhet, och hela
publiken hjelper till. På den tiden, när Königstädter-teatern stod i sin
blomma och Henriette Sontag och Angely lyste der, då stodo mot
S. ensam ej mindre än 13 teaterförfattare i harnesk, och ibland
dem Fouqué, Häring-Alexis, Förster och Gubitz. Mot deras
gemensamma broschyr: ”Saphir i Berlin” skref han: ”Den dräpte och
dock lefvande Saphir.” S. var i Berlin såsom Fallstaff, hvilken
om sig kunde säga, att han icke allenast sjelf var qvick, utan
äf-ven en orsak till att andra blifva qvicka. Friedrich Förster,
hof-demagogen kallad, sade ganska qvickt, att S. var en diamant,
som polisen ensamt var i stånd att fatta. Denna qvickhet
förekom doek snarare såsom ett godt infall, den tycktes vara ett
factum: åtminstone försvann S. och lät (från 1829) sitt nu
mångfaldigt försvagade ljus skina i München, der nu under konung
Ludvig en ny sol uppgick. Likasom uti Berlin tvänne Saphir’ska
tidningar hade följt hvarandra i spåren, nemligen en ”Kurir” efter
en ”Snällpost”, så följde äfven här den ”Tyska Horisonten” på
”Bazaren.” Men mellan dessa begge ligger Saphirs förvisning från
Bayern. Om detta kom sig deraf, att han ej velat stafva Bayern
med y, eller att han på en maskerad hade kallat en i regnkappa
klädd viss person för ”vattenpoet”, eller förolämpat Esslair och
stört lugnet af hela den chinesiska sjelfförgudningen: hvem vet! —
nog af, han träffades här, likasom förut i Wien, af bannstrålen,
och skyndade bestört till Paris i landsflykt. Det är möjligt, att
han af pur bestörtning beslöt att ikläda sig en helt ny Adam;
åtminstone blef S. 1832 i Paris protestantisk kristen, så vidt detta
med honom och till på köpet i Paris var möjligt. Sålunda
”puri-fierad”, uppträdde han ånyo, till nåder upptagen, i München för
att återigen jurnalisera. Hans största effekt i München var hans
utnämnande till ”Intendensråd”; men, tröttad af denna titels börda,
återvände han 1834 till Wien, der han i humoristiskt manér hade
sagt’ sitt Pater peccavi och sålunda fått sitt förvisniugsedikt
upp-häfdt. Politiskt farliga voro aldrig Saphirs obetänksamheter. 1
München författade han sina bästa böcker, fulla af qvicka
reminiscenser från Berlin, och sina ganska sluga ”Dumma Bref.” När han
deremot, såsom i sina ”Litteraturbref’, upphäfde sig mot
kuliss-och garderob-misärernes nihiliteter eller ville moralisera öfver Börne
och Heine, då slog han sig sjelf i ansigtet. Stundom förskräcktes
hans Momus och Komus för sin egen inre tomhet. Då gjorde han
melankoliska grimaser och började plötsligt jämra sig i
hypokon-driska kärlekssånger. Värre har aldrig Jean Paul blifvit
parodierad och trivialiserad. Sedan 1837 utgaf Saphir i Wien sin
”Hu-iuorist” oeh var derigenom en lång tid en Wienarnes favorit, en
norm för allmänna andan, visserligen icke mer hos massan af
folket efter 1848 och 1849 årens allvarsamma tilldragelser, men väl
ännu fortfarande hos la haute finanee, som gerna skrattar under
matsmältningen efter en god middag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
