Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Smärre uppsatser - ”Proverben” på franska scenen - Ary Scheffers efterlemnade verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åtminstone hvad formen beträffar: de vilda, formlösa dramerna af
Victor Hugo o. a. hade kanhända icke blifvit så snart utträngda,
om icke proverberna åter hos fransmännen väckt sinne för yttre
formskönhet. Men då hufvudsakliga vigten lades, icke på
handlingen, utan i stället på dialogen, skulle denna vara så kärnfull, så
rik på snillrika poinfer som möjligt. Man stannade icke vid
pikanta häntydningar och anspelningar, utan man sökte att fördölja
dem så väl, att ingen vid åhörandet från scenen kunde komma
under fund med dem. Med rätta kallade derföre Alfred de Musset
— denne författare, som skrifvit t. ex. de små styckena ”Les
caprices de Marianne” och ”11 faut qu’une porte soit ouverte ou
fermée”, uti hvilka Rachel visade sig stor äfven i det lilla, — sina
proverber comédies injouables. — Äfven Scribe har följt med
modet och för tidningen Constitutionnel skrifvit sin ”Lycka i olyckan.”
Den mest omtyckte och flitigaste representanten af proverbegenre’n
är dock Octave Feuillet, som också genom sitt lifliga sinne och
sin skarpa uppfattning, genom esprifn i sina samtal och gracen i
sin form visat sig företrädesvis ega förmåga häruti. En
hufvudsak-lig förtjenst hos 0. Feuillet är, att han icke saknar finkänslighet
för det sedliga och ej genom kallt gäck eri skämtar bort de
allvarliga begreppen af moral och heder: han förer oss icke in i
Demi-mondens tvetydiga regioner, utan vi befinna oss här i godt,
sällskap; språk och manér äro hos honom alltid af det slag, som
tillhörer den goda tonen.
Ary Scheffers efterlemnade verk. En tysk tidskrift
innehåller härom: I Paris har man föranstaltat en exposition af den
aflidne Ar y Scheffer’s arbeten, som ger tillfälle att studera denne
utmärkte målares utveckling. Af taflorna från Scheffers första
period, hvilka behandla genre’n, hade man svårligen kunnat ana en
så stor framtid för konstnären. På den tiden målade han en
’’Sol-datenka” och ”Fiskare- och skeppare-familjer vid hafsstranden” ;
men i en ny, högre fas af sin utveckling inträdde han först då,
när han sträfvade att finna form och uttryck för åtskilliga poetiska
figurer. Här bör framför allt Gretchen i Goethes ”Faust” nämnas,
— en personlighet, som Scheffer afbildat väl fem eller sex gånger
och alltid annorlunda, alltid bättre och trognare. Först framställde
han denna flicka 1830, huru hon med Marthe betraktar det vackra,
förföriska smycket; likväl kunde man väl ej påstå, att bilden ens
helt aflägset motsvarar de föreställningar, som vi göra oss vid
tanken på denna, den mest intagande af alla Goethes qvinnofigurer.
Ej heller ”Gretchen vid Fausts arm” förrådde något djupare
inträngande i diktens anda; och det älskliga barnet framstod här
utan tjusningen af tysk innerlighet, nästan så ytlig och modern
som en parisisk grisett. Efter några ytterligare försök utförde han
1838 den taflan, som föreställer ”Gretchen kommande ur kyrkan”,
i hvilken slutligen ombildningen var fulländad; och det sista, 1858
fullbordade arbetet, ”Gretchen vid brunnen” är nn en den skönaste
och trognaste inkarnation af det poetiska idealet. Gestalten är icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
