Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Smärre uppsatser - Dramatiska Paradstycken - Polkans uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hftllandet med Déjazet i Paris; så var det ock förr i Tyskland med
SchnBelka Brüning, för hvilken Louis Schneider t. ex. skref
”Försöken”, en fars med fem eller sex förvandlingsscener; och så är
ännu i dag förhållandet med Ottilia Génée uti hennes i
Berlinerdialekten hållna monologer, hvilka nästan hvarenda en hafva
konstnär innan s broder och skådespelaren Oörner i Hamburg till
författare. Dock, till och med den, som i hufvudsaken sträfvar till
högre mål, försmår ej att undantagsvis äfven i det lilla visa sig stor.
Så lyser Ristori, när hon tröttnat på Alfieris tragedier, då och då
uti italienska farser af ringa värde; och Rachel kröp mången gång
ur den romerska togan i en modern klädning, för att näst efter
Corneilles och Racines tragiska gestalter också med beundransvärd
konst framställa de lättfärdiga figurerna uti de s. k. ”Proverbes”.
Bland svenska scenens konstnärer torde just ingen kunna
utpekas såsom försedd med dylika paradstycken, om icke Fredr.
Deland, som en lång tid af Blanche, såsom lustspels-författare och
bearbetare, regalerades med den ena efter den andra, enkom för
honom skrifha rollen (”Konjander” i Hittebarnet, ”Rika Morbror”
o. s. v.).
Att musikaliska konstnärer följa detta system i större skala än
de dramatiska, — ty de förra kunna ej åtnöja sig att rida ikring
verlden på en enda ”Cheval de bataille”, — det hafva vi erfarit af
de många utländska artister, som besökt S verge.
Polkans uppkomst. Hvem är det väl, som icke känner
polkan, denna vår tids mest omtyckta dans, och icke med
välbehag betraktat dess ljufva turer och behagfulla svängningar? Polkan
blef så snart populär och gemensam egendom för alla folk, att
man helt och hållet glömde att fråga efter dess ursprung. Det
förefaller ju ofta i lifvet, att man af idel brådska att tillegna sig en
uppfinning, alls icke tänker på uppfinnaren sjelf eller vårdar sig *
om, att efterfråga hans namn. Sålunda erfara vi först nu genom
Alfred Waldau, i hans lilla bok om ”de böhmiska
nationaldansar-ne”, att polkan tillhör dessa senare, af hvilka han, i förbigående
sagdt, vid deras namn angifver icke mindre än sjuttionio. Med
dess uppkomst förhåller det sig på följande sätt. En
söndagseftermiddag i början af trettiotalet roade sig en ung bondflicka, som
tjenade hos en borgare i Elbeteinitz, att dansa en dans, som hon
sjelf uttänkt åt sig, och till hvilken bon sjöng en passande melodi.
En skollärare derstädes, Joseph Neruda, som tillfälligtvis var
närvarande, upptecknade melodien; och den nya dansen dansades kort
derefter för första gången på en allmän bal i Elbeteinitz. Omkring
år 1835 banade sig polkan väg till Prag och erhöll der, sannolikt
derföre att den är skrifven i 2/4:dels takt, benämningen polka af
det böhmiska ordet ”pulka”, som betyder ”hälften”. Fyra år
senare fördes den genom en musik-chör från Prag under ledning af
kapellmästare Pregler till Wien, der såväl musiken som sjelfva
dansen tillvunno sig ett utomordentligt bifall. Ar 1840 dansades
polkan för första gången i Paris, på Odeon-teatern, af dansläraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
