Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Italienaren är till sitt lynne hvarken
pedant eller byräkrat, men under de långa
pröfningsåren har der uppväxt en anda af
ömsesidigt misstroende, hvaraf en mängd
af besvärliga och tidsödande kontroller
blifvit en följd, så att den nu varande
finansministern, när han ännu satt på
oppo-sitionsbänken, kunde under en viss
skadeglädje berätta en historia om en utbetalning
för statsverkets räkning af hela sex francs,
hvilken stora statshandling hade att
passera genom icke mindre än fjortou
officiella händer. Men hvad än må fattas,
icke är det frihet. Den nya
konstitutionen är verkligt liberal, utan att vara
demokratisk. För att kunna välja och väljas
till folkrepresentant i Andra kammaren
erfordras att hafva fvllt 25 år, kunna läsa
och skrifva, antingen betala i årlig skatt
till staten 40 lire, eller betala en viss
summa i hyra, eller i fem års tid hafva
Åtnjutit 600 lire i ränta, eller slutligen
tillhöra de så kallade kapaciteternas klass,
till hvilken räknas ledamöter af lärda
akademier, handelskamrar och advokatstindet,
lärare vid högre undervisningsanstalter,
medicine doktorer o. s. v., hvartill
kommer att de deputerade utöfva sin
befattning utan all ersättning. Men man hör
intet missnöje med denna författning,
hvilken här skulle anses utomordentligt
aristokratisk, emedan en sant frisinnad anda
strömmar genom hela samhällskroppen.
Lagarne äro ytterst liberala, och
regeringen afhåller sig sorgfälligt från allt
öfver-skridande af statens befogenhet. Den
italienska regeringen har lärt denna svåra konst
till fullo, och denna tro på frihetens egen
makt att leda allt till det bästa, i förening
med obrottslig lydnad för vetenskapens
bud, röjer sig i nästan hvarje lag,
förordning eller påbud som utgår från någen
af italienska samhällets organer. Alla
restriktiva och, än mer, alla preventiva mått
och steg äro ytterligt hatade af folket och
undvikas omsorgsfullt af regeringen.
Under det att nästan alla europeiska
regeringar hafva ansett nödvändigt att
inskränka sina undersåtars rätt att förfoga
öfver skogarne, och vissa af dem gått så
långt att icke ett träd får af egaren röras
utan myndigheternas medgifvande,
förkastar den italienska alla ingrepp uti den
enskilda friheten och litar på verkningarne
af det enskilda intresset att förekomma
skogsbristen. På samma sätt har bon allt
ifrån början samvetsgrant undvikit att
blanda sig i de politiska valen, ehuru ofta
en viss tryckning skulle hafva kunnat
gälla icke blott såsom en klokhet utan
såsom en nödvändighet. Den politiska
likgiltigheten är stor, och det beräknas att
mindre än hälften af de fem hundratusen
valberättigade, det vill säga endast en
procent af hela befolkningen, vårdar sig om
att afgifva sina röster. Denna likgiltighet
må vara ett ondt, men den är dock tusen
gånger bättre än det franska
statsförmyn-derskapet och valintrigerna, som midt
uppe i den närvarande »upplysta» och
»frisinnade» republiken utöfvas genom
prefekterna och de öfriga regeringsorganerna. I
motsats mot det franska systemet är den
lokala sjelfstyrelsen öfver allt hufvudregeln,
och den lilla tryckning som ansågs
nödvändig för den politiska enhetens
tillväga-bringande börjar mer och mer upphöra.
Man har sökt undvika det oförlåtliga fel
som under och efter den första
revolutionen i Frankrike begicks af de styrande, i
det kommunerna gjordes allt för små för
att kunna uppbära en viss sjelfständighet,
och i aflägsnare delar af landet
sammanslagit sådana som voro allt för obetydliga.
Den distriktsenhet som kallas regione
synes erbjuda ett passande område för den
lokala och kommunala sjelfstyrelsen.
Pressen åtnjuter i Italien större frihet
än i något annat land i Europa. Väl
har regeringen rätt att indraga särskilda
tidningsnummer, så ofta den finner statens
trygghet eller aktningen för allmän
sedlighet erfordra en sådan åtgärd, men denna
rätt har icke blifvit begagnad annat än
mot något enda blad af den allra lägsta
ordningen, som någon gång allt för
oförsynt förfördelat den offentliga
anständighetskänslan. Det behöfver knappast sägas
att alla yrken, äfven charlatanens, kunna
fullkomligt obehindradt utöfvas. Salt- och
tobaksraonopolen hafva ännu icke kuunat
afskaffas i verkligheten, men i principen
äro de dömda till döden. Frihandeln, som
af gammalt varit rotfästad i Toscana, är
nu lika älskad i hela landet som den är
hatad i Frankrike. Italiens tulltaxa är
bygd på finans- men icke på
skyddssyste-met; de enskilda satserna äro visserligen
något höga, men de inhemska varorna
betinga i allmänhet samma pris, sedan till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
