Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkningarne genom en tids tullskydd
blifvit uppdrifna till en högst anmärknings*
värd fulländning. Må hända skall franska
regeringen i siu nya ansats af
protek-tionism göra något att skydda de
italienska manufakturerna, genom att sätta hög
tull på italienskt råsilke och sålunda tvinga
italienarne att väfva sitt silke hemma. Med
sådana ekonomiska vauor och tänkesätt är
det förklarligt att det i Italien knappast
fins någon socialism, hvars läror antingen
ignoreras eller förlöjligas af pressen. Vid
Internationale’s sista kongress i Basel
var intet land svagare representeradt än
Italien. Detta folk är födt med bestämda
politiska anlag; italienaren älskar af
naturen handel och penningrörelse, och fordrar
full frihet i dessa yrken. All politisk frihet
hvilar på aktningen för personligheten,
och italienaren är personlig i en grad som
gränsar till egoism. Sådana läror som
fordra individens uppoffring för det
allmänna, och det göra alla socialistiska
system, äro för italienaren antingen
galenskaper eller obegripligheter. Socialismen
har blifvit kallad den opersonliga
politiken, och så mycket än italienaren tycker
om politik, upphör han att fråga efter den
så suart den afkläder sin personliga karakter.
Vi hörde en gång en svensk man af
ganska radikala öfvertygelser säga att
ingen ting mer förderfvar frihetskänslan
än allt för lätt vunna politiska eftergifter,
och att ingen ting bättre uppfostrar ett
folk till frihetens värdiga bruk än någon
tids föregående förtryck. Han anförde
Spanien och Neapel såsom exempel, det förra
med sin tidiga papperskonstitution och
sina ständiga revolutioner, det senare med
minnena af den orättfärdigaste despotism
och sin ganska beundransvärda förmåga att
finna sig i sina nya förhållanden. Det är
kanske det långa polisförtrycket som lärt
italienarne att förakta lagar och försöka
styra sig sjelfva dem förutan. Med ett
sådant lynne är det klart att åtlydandet
af formella föreskrifter och polisordningar är
mycket ringa. Den naturliga känslan för rätt
lemnar äfven mycket öfrigt att önska, och
när man jemför en engelsk mob, som nästan
utan undantag tar lagens parti mot
förbrytarens, med en italiensk, der motsatsen
nå-stan lika regelbundet eger rum, blir detta
förhållaude i ögonen fallande. Lyckligtvis
kan rättskänslan uppfostras liksom andra
menskliga förmögenheter, och det är
förvånande att se hvad ett bättre
folkupp-fostringssystem redan verkat på det
italienska folklynnet. Vildheten, bedrägligheten
och den verldsbekauta lätjan försvinna,
under det att de motsatta egenskaperna
träda i dagen; den naturliga ädelheten, på
en gång stolt och ödmjuk, visar sig å nyo
på det älskvärdaste sätt, sedan vanan vid
slafviskt kryperi och förställning, som var
en följd af det politiska förtrycket, icke
mer har uågon raison d’etre. Den gamla
satsen att uppfostran icke kan gifva uågon
spritt nya egenskaper, som han förut
saknar, men deremot är förunderligt mäktig
att mildra de onda och bringa de goda
förskönade i ljuset, har på ett
aumärk-niugsvärdt sätt besannat sig på italienarne.
1 en tid då skilnaden mellan kyrka och
stat nästan allmänt blifvit en trosdogm,
och i ett land der Cavour högtidligt
proklamerade grundsatsen libera chiesa in stato
libero, fri kyrka i en fri stat, är det icke
så litet stötande att se den italienska
konstitutionen i sin första paragraf förklara
den romerska katolicismen utgöra det
italienska samhällets statsreligion. Meu det
är icke så farligt i verkligheten, ty
praktiskt taget är religiouen i Italien lika fri
som annorstädes: kättaren och den
ortodoxe äro lika väl skyddade i utöfuiugen
af sin tro, och den romerska presten synes
finna sig i sin nya ställning. Han kan
undervisa de unga och bannlysa de gamla,
om han så vill. På landet råder djup
okunnighet, i städerna deremot ett
ansenligt fritänkeri. Det fins ett sällskap som
kallar sig sjelf Liberi pensatori, och som
vid högtidliga tillfällen låter bära framför
sig eu flagga med inskriften »Te
Phos-phorum landamus». De hafva i sitt
pro-gi$m samma fras som vi sett i
Interna-tionale’s, att vetenskapen är framtidens
religion, en sats, säger en italiensk
skriftställare, hvilken är ungefär lika förnuftig
och lika begriplig som om någon sade
att musiken är framtidens arkitektur. Kan
religionen umbäras, så behöfs det ju icke
någon, ersättning i dess ställe. Men
saken är den, att dessa qvasi-tänkare, liksom
så många andra, alltid förblanda
religio-neu med kyrkans presterskap, och det är
detta senare som de vilja hafva afskaffadt.
För öfrigt äro alla partier ense om att
bevara katolicismen mot alla protestantiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
