Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
laddningar för att underlätta det
Stenbockska fälttåget. Genom statslån låg
Sverige helt och hållet i holländarnes
händer, och de hade rätt att köpa våra
förnämsta produkter till det pris som de
öf-verenskommo med kronan: säljaren hade
dervid intet att säga.
De svenska handelsfartygen dristade sig
vid den tiden icke långt utom Nordsjön,
till Portugal sällan utan konvoj, och aldrig
in i Medelhafvet, af fruktan för turkiska
sjöröfvare. Carl XII spekulerade
emellertid på en utsträckning af svenska handeln
till Levanten, och en person vid namn
Silfvercrantz utsändes för att taga reda på
handelsförhållandena i Turkiet och
österländerna: det var till och med fråga om
ett levantiskt kompani, men det stannade
vid planerna. Äfven på den aflägsna
Orienten hade man sina tankar: med Armenien
afslöts en öfverenskommelse om tullfrihet;
svenska regeringen deltog i ett kompani,
som skulle upptäcka norra vägeu till Kina
och Japan, och en expedition utrustades
under amiral Sjöhjelm, som skulle bedrifva
ett privilegieradt sjöröfveri i orienten, dock
endast mot turkar och morer. Företaget
gick om intet, ehuru man redan på
förhand hade bestämt kyrkors och
välgörande stiftelsers andel i det blifvande bytet.
Carl XII var ingen fiende till ett litet
oskyldigt sjöröfveri, och han ingick i
ordentliga underhandlingar med ett
fribytare-sällskap, som i slutet af sextonhundratalet
nedsatt sig på Madagascar och derifrån
plundrade Ostindiefararne. När de på detta
näringsfång samlat betydande rikedomar,
önskade de att träda i civilisationens tjenst
och ställa sig under någon af de stora
europeiska makternas beskydd. Först vände
de sig till England, men afvisades der,
anmälde sig sedan hos Carl XII, emedan
de beundrade hans personliga tapperhet,
och Sverige, som ej egde någon
österländsk handel, icke hade förlorat något på
deras våldsbragder. De anmälde sig hos
Wellingk 1713, erbjödo 500,000 pund och
25 fartyg, samt särskildt 50,000 pund åt
sin sakförare. Nils Gyllenstjerna, som
tyckte att anbudet icke var att förakta,
inberättade det till Carl XII, men emedan
han då belägrades i Stralsund, blef det
obe-svaradt för den gången. Efter några andra
misslyckade försök vände de sig för andra
gången till Carl XII år 1718, erbjödo sig
att öfvergifva sitt yrke och med 60 rikt
lastade skepp slå sig ned i Göteborg såsom
fredliga och laglydiga undersåtar.
Konungen hänvisade dem Görtz, hvilken genast
uppgjorde en plan att med deras skatter
inlösa sina mynttecken. En person vid
namn Morgun insattes på svenska kronans
vägnar såsom guvernör i deras
besittningar; de erhöllo svenskt skyddsbref, egen
domsrätt och uteslutande privilegium på
den ostindiska handeln. Efter konungens
död afbrötos emellertid alla
underhandlingar med detta äfveutyrliga samhälle.
Var rättslösheten stor på hafven, så var
den på fasta landet icke mycket mindre.
Reduktioneu medförde en allmän
osäkerhet i besittningen, som gjorde att
inne-hafvarne af jordegendomen utsögo den till
det yttersta, och de båda sista årtiondena
af 1600-talet utmärktes af missväxter,
hvil-kas förödelser blefvo än mer känbara
genom de följande krigen. När nöden var
rätt stor, fingo bönder och uppstadsbor fara
till sjöstäderna för att göra
spanmålsuppköp utan någon mellanhand, men köpte de
mer än de sjelfva beböfde, voro de
förfallna till ansvar. Dalkarlen var för
jem-nan anvisad på sitt barkbröd, och under
de tre åren 1683—85 måste äfven de
skånska bönderna äta bröd af ollon, linfrö och
andra nödfallsämnen. .De sista åren af Carl
XI:s regering, 1694—96, var svår
missväxt i Norrland och Finland, hvilken kom
så mycket olägligare, som man året förut
från östersjöprovinserna exporterat hela sitt
öfverskott, af fruktan att om exporten öfver
Riga inskränktes, skulle säden från Polen
och Kurland föras åt annat håll och
kronan således gå miste om licent-afgiften.
Ar 1696 var allmän missväxt i det
egentliga Sverige, hvilken äfven sträckte sig till
Gotland. Denna ö var rik, och folket
saknade endast förstånd att begagna sig af
sina fördelar samt fartyg att utföra sin
öfverskottsspanraål. Borgarne i Visby
förelädes nu vid sträuga straff att icke hålla
på sin säd, ej heller derför fordra mer än
»skälig» betalning. Under sådana
omständigheter lossades för tillfället de
prohibi-tiva banden, tullarne eftergåfvos, och en
utsträckning af produktionen i andra
nä-ringsvägar tilläts för att indraga mer
kapital i landet, men endast så länge det
värsta lidandet varade; när det var öfver,
så var också all erfarenhet glömd. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
